När kan man lära barn att uppföra sig?

[katten]

Häromdagen blev jag plötsligt överrumplande skriken rakt in i hörapparaten av en pojke. Han gallskrek på tunnelbanan, och jag blev ganska chockad och förklarade för hans mamma att jag har hörapparat och att det gör ont när någon skriker i mina öron. Mamman menade att pojken var så liten (jag gissar att han var ett- två år, han kunde stå själv, om han kunde gå såg jag ej). Jag skulle kliva av om det inte passade mig, tyckte mamman, det hade jag ingen lust med hade fullt med packning dessutom, då kunde jag ju skrika tillbaka tyckte hon. Det gjorde jag till pojkens stora förtjusning! Det blev lite lustigt och jag kunde inte låta bli att skratta, han fortsatte sedan att skrika ännu mer, men då skulle jag gå av i alla fall.

Men min fråga är när kan man lära sina barn hur de ska uppföra sig? Har tidigare jobbat i en djurpark. Där kunde faktiskt barnens gallskrik skrämma djuren. Flera föräldrar försökte då förklara för barnen att djuren blir rädda om man skriker. Vid vilken ålder kan man få barn att förstå sådana saker?

[kaxiga Z]

Har samma fråga. Mina är tre veckor gamla och svåger har föreslagit namnen Pava och Rotti.

[J.K Nilsson]

När tillrättavisningarna så att säga "tar" vet jag inte men jag kör med filosofin att mina barn alltid skall få veta hur man uppför sig. Så länge det inte är frågan om gråt så kan man alltid tillrättavisa skrik och avleda uppmärksamheten. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om mina barn for omkring och skrek folk i öronen.

J.K Nilsson

[micke.d]

Det krävs väl minst ett par års refresh innan det riktigt fastnar. Små barn har så mycket för sig att det där med uppförande lätt tappas bort bland allt det andra som ska undersökas, pratas med, och skrattas åt.

[Vitnir]

Tror inte man kan få tyst på små barn som är trötta och/eller hungriga med mindre att man tejpar igen munnen på dem. Det är liksom en signal till föräldrarna att de ska ta hand om dem (bättre). Sen är det en fin gest mot omgivningen att säga till barnet några gånger så de vet att det inte fungerar.

[Knurd]

En fråga är hur och när man kan lära barnen ordningsregler.

En annan fråga som jag funderade på idag, är hur man introducerar barn till etik och livsåskådningsfrågor, utan att ta ställning för någon religion. Ingår det i skolans eller fritidshemmens läroplan?

[Vitnir]

Barn får lära sig att städa och behandla andra barn snällt på förskolan, de pratar även om mänskliga rättigheter, religion går de inte in på vad jag har märkt.

[Thomas P]

Häromdagen blev jag plötsligt överrumplande skriken rakt in i hörapparaten av en pojke. Han gallskrek på tunnelbanan, och jag blev ganska chockad och förklarade för hans mamma att jag har hörapparat och att det gör ont när någon skriker i mina öron.

Problemet här verkar snarare vara att få föräldrarna att inse att de har ansvar för sitt barn. Har man ett barn som kan sätta igång och skrika får man hålla det så det inte gör det i någons öra. Samma om man har barn som dregglar, spiller glass, bits eller vad barn nu kan få för sig. Visst får man acceptera att det blir fel ändå ibland, men då får man som förälder se till att be om ursäkt.

[Dûrion Annûndil]

Tror inte man kan få tyst på små barn som är trötta och/eller hungriga med mindre att man tejpar igen munnen på dem.

Nappflaska.

[pwm]

Har samma fråga. Mina är tre veckor gamla ....

Vuxenpoäng. Mina är 21 och 17. Den äldre kan föra sig, men flickan, den yngre, har en bit kvar.

[Vitnir]

Tror inte man kan få tyst på små barn som är trötta och/eller hungriga med mindre att man tejpar igen munnen på dem.

Nappflaska.

"Små barn" är en definitionsfråga, en fyraåring gillar inte nappflaskor sådär jättemycket och kan protestera väldigt kraftigt mot påståendet: "du behöver nog äta något". Eller så kan de också inte sluta skrika efter mat när du var en sån jubelidiot som gick utanför dörren utan en extra banan i ryggsäcken, man kan aldrig veta hur det blir.

[micke.d]

Det varierar nog mellan olika barn, men iallafall för våra var/är det helt klart så att humöret påverkas mycket av matbrist. Missar man en mattid eller mellistid blir det ofelbart uppförandeproblem, och i det läget är det meningslöst att försöka diskutera uppförande.

[J.K Nilsson]

Det varierar nog mellan olika barn, men iallafall för våra var/är det helt klart så att humöret påverkas mycket av matbrist. Missar man en mattid eller mellistid blir det ofelbart uppförandeproblem, och i det läget är det meningslöst att försöka diskutera uppförande.

Jo, men ungarna skall väll ändå inte få springa omkring och skrika medpassagerare i örat?

J.K Nilsson

[micke.d]

Jo, men ungarna skall väll ändå inte få springa omkring och skrika medpassagerare i örat?

Nej, det är klart att de inte ska. Det jag menar är att det kanske inte är barnen som är främst ansvariga för uppträdandet, om det kommer av att de inte fått mat som de ska. Plus att det inte funkar så bra att försöka lära dem något i det läget. Mer mat och mindre tjat, typ.

Men detta kan säkert variera mellan olika barn. Hur påverkad man blir av matbrist är nog individuellt. Liksom att vissa barn aldrig skulle komma på tanken att skrika någon i örat medan andra bara måste prova allt.

[Ripper]

Häromdagen blev jag plötsligt överrumplande skriken rakt in i hörapparaten av en pojke. Han gallskrek på tunnelbanan, och jag blev ganska chockad och förklarade för hans mamma att jag har hörapparat och att det gör ont när någon skriker i mina öron.

Jag tycker du ska berätta för pojken att du får ont när han skriker och be honom att vara tystare.

Men många vänder sig automatiskt till föräldern (och mamman då om båda föräldrar är närvarande) som får agera något slags medium. Det handlar ofta om att man är osäker på hur föräldern ska reagera. Men egentligen är det helt rätt att tala direkt till barnet och ett barn som är närmare två är full kapabel att förstå vad man säger.

Mamman menade att pojken var så liten (jag gissar att han var ett- två år, han kunde stå själv, om han kunde gå såg jag ej). Jag skulle kliva av om det inte passade mig, tyckte mamman, det hade jag ingen lust med hade fullt med packning dessutom, då kunde jag ju skrika tillbaka tyckte hon.

Dålig attityd från henne sida, men antagligen vet hon inte själv hur hon ska få tyst på honom. Att säga "pojken är så liten" är dumt, barn skriker inte för att de är små, utan för att de är missnöjda av någon anledning. Det finns barn (och vuxna) som är betydligt äldre än så men som fortfarande inte lärt sig visa respekt.

Det sämsta man kan göra är att skuldbelägga barnet, visa aggressiva attityder osv. Som att säga "måste du vara så himla jobbig hela tiden" och dylikt. Det man ska göra är att helt enkelt berätta för barnet vad man vill och be barnet respektera det. Använd ett personligt språk. Det fungerar bäst. Barn sysslar inte med "jävulskap" utan det handlar antagligen om någon dysfunktionalitet i familjen; barnet är missnöjt med något, känner sig inte förstått. Kanske får barnet för mycket uppmärksamhet, eller inte får göra göra saker själv osv. Lätt hänt i den åldern, nyss var barnet tämligen hjälplös, nu är det en individ med ökat behov av självständighet och integritet. Får inte barnet detta så känner det osäkerhet och missnöje som kan ta sig uttryck i skrik och andra jobbiga beteenden.

Men det är ingenting man som utomstående kan göra något åt. Men att säga till barnet vad man känner och vill, det är bara bra. Barn måste lära sig att det finns massa människor som kan påverkas av det man gör som ibland kan besväras och att man då bör visa hänsyn.

En fråga är hur och när man kan lära barnen ordningsregler.

Regler, gränser, uppförande osv. tycker jag är fel perspektiv. Det är ju inte vad det handlar om, att barn ska vara lydiga. Det handlar om att lära sig respekt.

Att sätta gränser och regler runt barnen kommer inte leda till någonting gott. Mycket bättre att sätta gränser runt sig själv. Inte säga "du får inte", utan säga "jag vill inte".