Fantasy och verklighetsflykt?

[micke.d]

Helms klyfta? Den där Haldir-skådisen var ju charmig. Nå, inte är mitt enkla koppla-av-sinne heller ute efter verklighet, men frågan är om det just är comfort-estetik-instinkten som bör tillfredställas av litteraturen.

Det finns andra genrer. God science fiction är oftast mycket intressantare.

[dogmatisk ikonoklast]

Något generellt måste vi ändå kunna säga, annars vore det meningslöst att tala om en genre över huvud taget.

Jag tror du missförstår, jag menade att man inte kan säga något generellt gällande frågan i första posten, d v s om fantasy handlar om att "drömma sig bort och verklighetsflykt".

Hm. Okej. Fast är det verkligen på det viset? Kan vi inte säga något om motiven bakom fantasy-genren, eller - mer korrekt - orsakerna till varför somliga människor läser fantasy-litteratur? Vad är fantasy? Borde vi inte först stipulera en definition, och sedan utgå från den? Jag har själv ingen större koll, är inte särskilt insatt, faktiskt.

[Dûrion Annûndil]

Är det; drömma sig bort och verklighetsflykt? Jag tolkar och anser själv att fantasy handlar om verkligheten som vi faktiskt lever i, och i väldigt många fall är en kritik av, och fullständigt avhängig vår värld. Har jag fel?

Jag håller mer med din tolkning.

Ordet "verklighetsflykt" är väl problematiskt, för det antyder att läsandet är en flykt från den svåra verkligheten till en mer fluffigt gullig och enklare fantasi. Fantasy beskylls för att lida av "Det var bättre förr", och Science Fiction av "Det blir bättre i framtiden".

Men så tycker jag inte det är. Visst inleds mycket dålig fantasy med beskrivningar av en idyllisk tillvaro, men sen förstörs idyllen. Det är ju det som är storyn. Vad det handlar om är precis som alla annan litteratur och film: Det finns en protagonist och en antagonist. Lockelsen är att protagonisten här har möjlighet att påverka utgången, lösa problemen i världen. Och problemen i världen brukar ha en konkret orsak: antagonisten. Så är det inte i verkligheten.

Samma sak med de populära deckarhistorierna. Den undersökande protagonisten löser mordgåtan. Vem som är mördaren vet vi. Så är det inte i verkligheten.

Visst tillkommer det fantastiska sceneriet, och äventyret, i Fantasy och SF, men utan storyns mönster tror jag inte folk skulle läsa sådant.

[Anders]

Men så tycker jag inte det är. Visst inleds mycket dålig fantasy med beskrivningar av en idyllisk tillvaro, men sen förstörs idyllen. Det är ju det som är storyn. Vad det handlar om är precis som alla annan litteratur och film: Det finns en protagonist och en antagonist. Lockelsen är att protagonisten här har möjlighet att påverka utgången, lösa problemen i världen. Och problemen i världen brukar ha en konkret orsak: antagonisten. Så är det inte i verkligheten.

Vill bara påpeka att det finns oerhörda mängder dåliga mainstreamlitteratur också. Men det verkar som mainstreamförespråkarna bara vill jämföra med nobelprisvinnare, typ Hamingway vs Ed Greenwood.

[kaxiga Z]

Vad är fantasy? Borde vi inte först stipulera en definition, och sedan utgå från den? Jag har själv ingen större koll, är inte särskilt insatt, faktiskt.

Jag tycker detta räcker som beskrivning:

Fantasy (engelskt uttal: /ˈfæntəˌsi/)

är en kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden,[1] vilken kan vara likt en sagovärld, eller likna västvärldens medeltid. Det finns ofta slott och drakar, monster och häxor, hjältar och fiender med i fantasyberättelser.

I en del fantasyberättelser finns det två världar vilka berättelsen vandrar mellan, genom till exempel en magisk dörr som någon träder igenom eller genom att någon faller ner i ett magiskt hål.

...eller går in genom en klädgarderob.

Personligen kan jag urskilja en form av samhällskritik i alla fall:
Kritiken mot den oromantiska vardagen.

En som jag blev mycket berörd av som barn (angående andra stycket i citatet) är Sunnanäng av Astrid Lindgren (utgiven 1959).

Mattias och Anna i den starkt allegoriska titelnovellen är två syskon som har blivit överlämnade till en bonde i fattigdomens dagar. Bonden utnyttjar dem som arbetskraft men när vintern kommer får barnen mot bondens vilja gå i skolan. En dag på väg hem från skolan ser de en röd, sjungande fågel som flyger över dem. Anna insisterar på att följa den, och på så sätt kommer de fram till porten in till Sunnanäng. Sunnanäng är en grönskande, vacker värld med blommor och djur och massor av barn. Modern till barnen är mor till alla barn i världen, så där bli Mattias och Anna mättade.

Porten till Sunnanäng står alltid öppen från utsidan så att man kan gå in i den vackra paradisvärlden en stund och därefter ut igen. Men om man stänger porten från insidan så går den aldrig mer att öppna, dvs. då blir man kvar i paradiset för alltid. En dag bestämmer sig Mattias och Anna för att gå in och stänga porten bakom sig. Därmed blir de för alltid kvar i paradiset och modern.

[Dûrion Annûndil]

Personligen kan jag urskilja en form av samhällskritik i alla fall:
Kritiken mot den oromantiska vardagen.

En som jag blev mycket berörd av som barn (angående andra stycket i citatet) är Sunnanäng av Astrid Lindgren (utgiven 1959).

Det är väl skillnad på barnböcker och Fantasy? Barnböcker tenderar väl att vara mer önskedrömmande, åtminstone för de lägre åldrarna. Ungdomslitteratur kan sen innehålla mer skrämmande ting där världen blir fel och måste fixas. Bröderna Lejonhjärta innehåller ju exempelvis död och en ond tyrann som måste besegras.

Själv blev jag berörd av Sagan om Ringen i tonåren. Därav mitt nick. Ridderlig trånande romantik och heroiska uppoffringar var min grej. Nu när jag är äldre föredrar jag mer rå och realistisk fantasy, som Joe Abercrombie.

[Thomas P]

Men så tycker jag inte det är. Visst inleds mycket dålig fantasy med beskrivningar av en idyllisk tillvaro, men sen förstörs idyllen. Det är ju det som är storyn. Vad det handlar om är precis som alla annan litteratur och film: Det finns en protagonist och en antagonist. Lockelsen är att protagonisten här har möjlighet att påverka utgången, lösa problemen i världen. Och problemen i världen brukar ha en konkret orsak: antagonisten. Så är det inte i verkligheten.

Så är det ofta inte i fantasy heller. Ta Michael Moorcock. Elric of Melniboné är protagonisten i en serie böcker, men är han god och löser han några världsproblem? Cugel i några böcker av Jack Vance är ett annat exempel på en antihjälte som inte åstadkommer mycket annat än att överleva. Både i fanatsy och SF finns många historier där det är beskrivningen av världen och figurerna som lever i den som dominerar snarare än någon övergripande kamp mellan gott och ont.

I a Song of Ice and Fire må det finnas en övergripande "antagonist" som så småningom förväntas komma norrifrån, men annars är karaktärerna mest svin som dödar varandra och oskyldiga utan större (om några) samvetsbetänkligheter för personlig makt, och de man tror är protagonister har en tendens att dö av. Speciellt idyllisk var knappast tillvaron i början heller, men det är klart, det kan alltid bli värre...

[kaxiga Z]

Tja jag tycker inte att barnböcker utesluter fantasy, rätt mycket av Astrid Lindgrens grejer skulle jag kalla fantasy enligt wikipedias definition om att det ofta handlar om en annan värld, en fantasivärld, som kan besökas genom någon portal.

Alice i underlandet skulle jag kalla fantasy, och Narniaböckerna.

[Blenda]

Tja jag tycker inte att barnböcker utesluter fantasy, rätt mycket av Astrid Lindgrens grejer skulle jag kalla fantasy enligt wikipedias definition om att det ofta handlar om en annan värld, en fantasivärld, som kan besökas genom någon portal.

Alice i underlandet skulle jag kalla fantasy, och Narniaböckerna.

Ingen har väl gråtit så förtvivlat som jag då jag läste "Häxan och lejonet" och lejonet "offrades. Inte heller har många blivit så glada som jag då han återuppstod från de döda

[Urquhart]

I fantasyäventyren saknas nästan helt äldre kvinnliga figurer samt kvinnor-och-barn. Ett tydligt exempel är Tolkiens berättelser. Lite som i den vanliga drömmasigbortsagovärlden, Rödluvans farmor äts upp, Askungens mamma är död, etc. Äldre kvinnor = onda trollpackor.

I Andrezej Sapkowskis böcker om Geralt av Rivia så råder det knappast brist på kvinnliga karaktärer. En av huvudkaraktärerna är dessutom en ung flicka. I George R. R. Martis Sagan om Is och Eld (a.k.a Game of Thrones) så dräller det av kvinnor och barn bland de talrika huvudkaraktärerna. Det finns även gamla gubbar och gummor.

[Urquhart]

Helms klyfta? Den där Haldir-skådisen var ju charmig. Nå, inte är mitt enkla koppla-av-sinne heller ute efter verklighet, men frågan är om det just är comfort-estetik-instinkten som bör tillfredställas av litteraturen.

Haldir är inte närvarande vid Helms klyfta i boken.

[Urquhart]

I a Song of Ice and Fire må det finnas en övergripande "antagonist" som så småningom förväntas komma norrifrån, men annars är karaktärerna mest svin som dödar varandra och oskyldiga utan större (om några) samvetsbetänkligheter för personlig makt, och de man tror är protagonister har en tendens att dö av. Speciellt idyllisk var knappast tillvaron i början heller, men det är klart, det kan alltid bli värre...

Jag kan tänka mig att personerna beter sig ganska realistiskt i jämförelse med hur folk var i Europa på 1300-1400-talet. Riddare och fotsoldater hade knappast särskilt mycket emot att plundra, mörda och våldta bönderna som råkade ha sina gårdar i arméernas väg. Nästan alla karaktärerna har en moral som inte skulle funka särskilt bra i en modern demokrati. Ett undantag är kanske Davos och då är han ändå en gammal smugglare.

[Dûrion Annûndil]

Tja jag tycker inte att barnböcker utesluter fantasy, rätt mycket av Astrid Lindgrens grejer skulle jag kalla fantasy enligt wikipedias definition om att det ofta handlar om en annan värld, en fantasivärld, som kan besökas genom någon portal.

Alice i underlandet skulle jag kalla fantasy, och Narniaböckerna.

Ja, det har du ju rätt i. Men jag försöker nog skilja på barnböcker och ungdoms/vuxenlitteratur. Annars hamnar väl Spöket Laban på Skräckhyllan? Svårt att avgöra vart gränserna ska gå...

[Thomas P]

Ingen har väl gråtit så förtvivlat som jag då jag läste "Häxan och lejonet" och lejonet "offrades. Inte heller har många blivit så glada som jag då han återuppstod från de döda

Blev du lika förbryllad som jag över de två sista böckerna i serien? De må alla ha kristen mytologi i grunden, men i slutet blir det väl konstigt för att fungera som barnböcker.

Riddare och fotsoldater hade knappast särskilt mycket emot att plundra, mörda och våldta bönderna som råkade ha sina gårdar i arméernas väg.

En kungens man. känns som den passar in här. Inledningen på Luc Bessons film om Jean D'Arc är annars bland det mer osmakliga man sett.

[Blenda]

Ingen har väl gråtit så förtvivlat som jag då jag läste "Häxan och lejonet" och lejonet "offrades. Inte heller har många blivit så glada som jag då han återuppstod från de döda

Blev du lika förbryllad som jag över de två sista böckerna i serien? De må alla ha kristen mytologi i grunden, men i slutet blir det väl konstigt för att fungera som barnböcker.

Lustigt att du frågar men jag minns faktiskt att jag tappade intresset för hela historien i de sista böckerna. Jag var väl en nio, tio år då och jag tyckte inte det kändes som om de hörde ihop med de tidigare. Minns bara något svagt om att de återvände/plötligt var kungliga. Det var inte alls samma barn för mig som de som var med från början i "Min morbror trolkarlen" (För det var väl så den hette?)