killershrew skrev:Min dåligt framförda poäng var att det inte spelar så stor roll vad som läses så länge någonting läses. Att läsa skönlitteratur gör antagligen fler barn intresserade av och duktiga på att läsa än att bara läsa gräsklipparmanualer eller böcker med matematiska formler eller ens böcker om vävstolens historia.
När det gäller låg- och mellanstadiet kan jag nog hålla med dig. Men man får nog vänta sig att barn utan funktionshinder kan läsa och skriva när de börjar på högstadiet. Under de återstående sex skolåren är det nog viktigare för deras framtid som samhällsmedborgare att de kan skriva en jobbansökan och ett CV, än att de vet vad skillnaden är mellan jamb och troké, eller vem August Strindberg var gift med efter Siri von Essen.
Då kanske någon invänder att det kan vara roligt att kunna diskutera klassisk skönlitteratur. Men de elever som verkligen har den passionen, kan utöva den i en tillvalskurs, på en universitetskurs eller på sin fritid. Jag tror inte ni hittar några i övrigt skoltrötta bygg- eller restauranggymnasieelever som skuttar ur sängen på morgonen och hänger på låset till klassrummet för att det vankas Homeros eller Strindberg.
Erland skrev:Kanske är det så att den som inte har läst en massa påhittade berättelser inte heller klarar att hålla föreningsmöten, förstå en dagstidning (och skilja på nyhets- och opinionsmaterial), förstå en instruktionsbok, och skriva en rapport om vad man gjort på jobbet.
Det tror jag inte en sekund på. Om en dagstidningskrönika eller en instruktionsbok är lika lätta att förstå och analysera som en bok av John Milton eller Dostojevskij, så är det ett underbetyg åt de två förra.
trilobite skrev:Påhittade berättelser ger ju större möjlighet att sätta sig in i hur andra människor tänker, påhittade berättelser kan analysera och spegla mänskligheten, idéer, situationer, samtiden eller ens inre funderingar. De utvecklar psyket, intellektet och empatin. Man blir bättre rustad för att leva i ett samhälle och, min subjektiva åsikt, en bättre människa över huvud taget.
Om det är viktigt att lära sig i skolan, varför gå över ån efter vatten? Ge en obligatorisk kurs i psykologi i stället.
Jag vet inte exakt hur gymnasiesvenskan är planerad idag, men på min tid (1996-99) fanns tre kurser, de obligatoriska A- och B-kurserna, och den frivilliga Svenska C.
* Svenska A (80 timmar) innehöll bland annat grammatik, dansk och norsk läsförståelse, och några rapporter om fritt valda romaner.
* Svenska B (120 timmar) innehöll i princip enbart litteraturhistoria, från Moseböckerna till nutid. (Men vi hade tjuvstartat med Homeros och Aristofanes i Svenska A.)
* Svenska C (50 timmar) innehöll skriftlig och muntlig kommunikation, med analys av massmedier, enkel retorik, och formella skrivövningar.
Tilläggas kan att studiebördan i svenska B var jämförbar med en högskolekurs av motsvarande längd. (Där kan man räkna ungefär en hyllcentimeter per vecka heltidsstudier, plus lika mycket i kompendier och anteckningar.) Vi naturvetare upplevde att vi hade ungefär lika mycket läxa i Svenska B som i andra ämnen tillsammans. Men det kan förstås bero på att läraren var nyexad och överambitiös.
Borde inte gymnasiet göra skriftlig och muntlig kommunikation obligatorisk, men litteraturhistorien frivillig?
Adrumdrum.