När kan man lära barn att uppföra sig?

[Grävling]

Senare än man skulle kunna tro, tror jag (som har enstaka väninnor som pratat om uppfostran och 6 månaders baby).

Samtidigt som man nog inte kan lyckats lära ett barn på 1,5 att inte skrika folk i örat så borde man väl inte inte låtit honom göra det (en gång kanske, risk med överaskningsmoment). Det går ju att flytta, hyssja, lugna och stilla och övertyga även om uppfostra kanske är för tidigt. Med lite tur fastnar det väl dessutom.

Undrans vad det finns för forskning på det.

[Grävling]

Det är så proppat av åsikter att det är svårt att hitta ngt annat.

Det här är från wiki how men verkar i alla fall vara från ngn med utb fr nursing school. Låter som att uppfostran/ouppfostran är ngt som ett barn kan besitta först efter två års ålder.

Build a foundation for good behavior. If you do your work up front, things will most likely be easier down the road. It's never too early to learn how to provide effective discipline. If you're like a lot of people, though, you may not start thinking about it until you run into problems. If this is the case, don't despair; Better late than never. You should understand, however, that it will take some time to turn things around.


3
Understand Brain Development. Understanding your child's development is crucial for developing good skills. The effectiveness of your discipline will vary depending on the developmental age of the child:
1.Birth to two At birth the part of the brain which controls impulses (the frontal lobe right behind the forehead) is immature. A huge amount of brain development occurs from birth to two years old.

2.Under one year of age there really isn't any disciplining you can be doing with your child.
1.Focus on meeting the needs of your developing child and trying to foster a secure attachment by being sensitive to cues for feeding, hygiene, sleep, and interaction.

2.Focus on safety. From one to two years old, safety is a primary concern. A firm no and physically moving the child is appropriate when the child is going somewhere, or touching something that isn't safe for them, followed up by correcting whatever deficiency in the environment that allowed the child access to the unsafe situation. If a child this young is getting into something or going somewhere inappropriate, it's your fault, not the child's. At this stage in your child's development it's the child's job to be curious about the world and try to learn everything he/she can. You can't expect to tell a child this age something and have it obeyed. The part of the brain responsible for controlling behavior in this way is still developing.



3.From two years to six years brain development continues. The corpus callosum (connects the two hemispheres) develops and allows the child to process more information. Myelination also continues resulting in increased physical coordination

[katten]

Tack för alla intressanta svar! Om man låter sitt barn agera vilt på kommunala transporter eller bland främmande människor med motiveringen att barnet är för litet att förstå vad som kan vara fel, är det inte en risk att man befäster ett "odrägligt" betende? När sedan barnet är runt två år så säger texten Grävling infogade, att det är mer mottagligt för tillrättavisningar, men jag inbillar mig att man kanske måste införa detta gradvis...kan inget om barnuppfostran. Men man kan ju lära sig! Är moster till tre barn, dessa fick lära sig bordsskick redan vid tre årsålder, men varierande framgång. Men nu när de är äldre har de mycket bra bordskick!

[Ripper]

Jag tycker att den danske familjeterapeuten Jesper Juul har väldigt förnuftiga tankar om hur man ska förhålla sig till barn och alla jag känner till som läst hans böcker har haft väldigt stor nytta av hans idéer.

Jesper Juuls råd i förhållande till konkreta problem.
http://www.viforaldrar.se/faktabanken/jesper-juul4

Artiklar av Jesper Juul på olika teman
http://www.family-lab.se/artiklar_av_jesper_juul.asp

Beröm är inte kärlek
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 478387.svd

"Spela inte perfekt förälder"
http://www.sydsvenskan.se/sverige/spela ... -foralder/

[Grävling]

Det här om uppfostrade barn och ålder. Som jag uppfattat alla inlägg och citatet jag petade in så är det väl uppdelat såhär - kommunalt färdsätt:

Över två år, man kan om man vill kalla barnet ouppfostrat när man klagar inför sina vänner nästa dag.

Under två år, man kan om man vill kalla föräldrarna ouppfostrade när man klagar inför sina vänner nästa dag.

Jag antar att de flesta tycker att föräldrarna göra allt för att lugna barnet eller säga till det oavsett ålder, eller försvinna från en föreläsning eller en bröllopsceremoni.

[Picea]

Jag tycker du ska berätta för pojken att du får ont när han skriker och be honom att vara tystare.

Ja, absolut! Vad är det för mening med att tala om det för mamman? Hon vet säkert redan att det är olämpligt att skrika på tunnelbanan. Och får barnet höra det från flera är det nog troligare att det går in.

Dålig attityd från henne sida, men antagligen vet hon inte själv hur hon ska få tyst på honom. Att säga "pojken är så liten" är dumt, barn skriker inte för att de är små, utan för att de är missnöjda av någon anledning. Det finns barn (och vuxna) som är betydligt äldre än så men som fortfarande inte lärt sig visa respekt.

Det kan ju bero på att hon inte visste hur hon skulle hantera kritiken, eftersom hon som sagt förmodligen var mycket väl medveten om att barnet skrek, att det var fel, och att omgivningen redan hade dömt ut henne som en dålig och respektlös förälder som inte kunde få tyst på sitt barn.

[A-lan]

Mamman menade att pojken var så liten (jag gissar att han var ett- två år, han kunde stå själv, om han kunde gå såg jag ej).

Jag menar att mamman inte vet vad hon pratar om.
Det finns tillfällen då barn uppför sig illa, men man inte kan lära barnet att det är dåligt, pga att barnet är för litet ...men då finns det sätt att få barnet att sluta upp med det ändå.
Det finns alltid sätt att ta itu med barnens beteende.
Exakt hur det bör gå till, beror ju förstås på barnets ålder, men att det inte ska gå att göra något alls är ju bara löjligt.
Särskilt när barnet är gammal nog att inte riktigt räknas som bebis.

Det kan kanske finnas tillfällen då man inte riktigt kan få tyst på ungen, men skrikande i någons öra...

Men många vänder sig automatiskt till föräldern (och mamman då om båda föräldrar är närvarande) som får agera något slags medium. Det handlar ofta om att man är osäker på hur föräldern ska reagera. Men egentligen är det helt rätt att tala direkt till barnet och ett barn som är närmare två är full kapabel att förstå vad man säger.

Instämmer.
Särskilt när det är ett barn som uppför sig så illa. Det visar på att föräldern nog inte skulle vara så mycket till hjälp.
Uppför sig ett barn illa (och då menar jag illa, inte bara att barnet är för litet för att kunna alla detaljer utav sociala normer och etikett), så skyller jag på föräldrarna.

Det gamla uttrycket med att kalla ett problembarn för "ouppfostrad", är förvånansvärt korrekt.
Det vill säga: Föräldrarna har inte uppfostrat det ordentligt.
Att kalla ett barn ouppfostrat är egentligen mer kritik mot dess föräldrar än mot barnet, om man tänker efter.

Jag har lärt mig en del, här och där, om vad för beteende som är bra eller dåligt, vad gäller barnuppfostran
...vilket de flesta föräldrar inte har en aning om. (särskilt inte i min släkt, men det är en annan femma)
De får ansvaret för att ta hand om en människa under dess uppväxt.
En period som kommer att påverka de starkt genom hela deras liv.
...och de tar inte och försöker lära sig något om det.
Även om de gör det, så vänder de sig oftast till opålitliga källor.
Sällan till något i stil med forskning.

http://www.youtube.com/watch?v=1x3eHt5hWuQ

Regler, gränser, uppförande osv. tycker jag är fel perspektiv. Det är ju inte vad det handlar om, att barn ska vara lydiga. Det handlar om att lära sig respekt.

Att sätta gränser och regler runt barnen kommer inte leda till någonting gott. Mycket bättre att sätta gränser runt sig själv. Inte säga "du får inte", utan säga "jag vill inte".

Nja, i viss mån, på visst viss, så är ju regler och gränser bra.
Det viktiga är hur man säger åt barnet att följa dem.
"För att jag säger så" är inte en vettig anledning, och det inser t o m småbarn.