Stora tråden om att begära utträde ur Svenska Kyrkan

[veja]

Jag håller med er, piotrr och candy. Jag vill själv bestämma hur, när, var och om mina kvarlevor ska fornikeras med.

En grej jag bestämt mig för är att min kropp ska kremeras och att askan ska strös ut så det hamnar "överallt", hur det nu ska ske praktiskt och lagligt. Detta för att mina efterlevande inte ska känna ett outtalat tvång att besöka en speciell plats och sköta vården av den platsen. Det kan i många fall vara en samvetsfråga och bli en grund för osämja när man inte hinner eller kan åka till en speciell grav eller minneslund eller whatever.

Jag är själv av åsikten att det inte är platsen man bör minnas, utan personen som den representerar, och fäster man för stor vikt vid en speciell plats kan man missa/glömma att man kan sörja lika mycket utan att besöka just den platsen.

Håller helt med att det är personen och inte en plats som ska kommas ihåg, tycker din tanke är fin. Men jag har någon sorts aversion mot kremering som jag tror är starkt kulturell, i norr där jag är uppväxt är jordbegravning i kista normen och det som många tycker är en riktig begravning till skillnad från att "brännas". Vi följer också normalt den döde till graven direkt efter begravningen och jag har alltid gillat den delen, känns som ett mer tydligt avslut än att lämna någon i kyrkan och gå. Jag vet att det bara är en kropp förstås men det är liksom känslan när man tillsammans går med kistan till graven att "Vi följer dig så långt vi kan gå". Så jag vet inte, det slutar nog med att släkten får bestämma, och då blir det nog jordbegravning.

[anundi]

Jag håller med er, piotrr och candy. Jag vill själv bestämma hur, när, var och om mina kvarlevor ska fornikeras med.

En grej jag bestämt mig för är att min kropp ska kremeras och att askan ska strös ut så det hamnar "överallt", hur det nu ska ske praktiskt och lagligt. Detta för att mina efterlevande inte ska känna ett outtalat tvång att besöka en speciell plats och sköta vården av den platsen. Det kan i många fall vara en samvetsfråga och bli en grund för osämja när man inte hinner eller kan åka till en speciell grav eller minneslund eller whatever.

Jag är själv av åsikten att det inte är platsen man bör minnas, utan personen som den representerar, och fäster man för stor vikt vid en speciell plats kan man missa/glömma att man kan sörja lika mycket utan att besöka just den platsen.

Håller helt med att det är personen och inte en plats som ska kommas ihåg, tycker din tanke är fin. Men jag har någon sorts aversion mot kremering som jag tror är starkt kulturell, i norr där jag är uppväxt är jordbegravning i kista normen och det som många tycker är en riktig begravning till skillnad från att "brännas". Vi följer också normalt den döde till graven direkt efter begravningen och jag har alltid gillat den delen, känns som ett mer tydligt avslut än att lämna någon i kyrkan och gå. Jag vet att det bara är en kropp förstås men det är liksom känslan när man tillsammans går med kistan till graven att "Vi följer dig så långt vi kan gå". Så jag vet inte, det slutar nog med att släkten får bestämma, och då blir det nog jordbegravning.

Förstår vad du menar. Jag är också från norr och vet att det för många är viktigt att följa kroppen till graven osv. Men var vore vi utan normbrytande? Jag menar, i norra sverige är det inte vanligt att vara skeptiker och uttalad ateist, t.ex.

[veja]

Jag håller med er, piotrr och candy. Jag vill själv bestämma hur, när, var och om mina kvarlevor ska fornikeras med.

En grej jag bestämt mig för är att min kropp ska kremeras och att askan ska strös ut så det hamnar "överallt", hur det nu ska ske praktiskt och lagligt. Detta för att mina efterlevande inte ska känna ett outtalat tvång att besöka en speciell plats och sköta vården av den platsen. Det kan i många fall vara en samvetsfråga och bli en grund för osämja när man inte hinner eller kan åka till en speciell grav eller minneslund eller whatever.

Jag är själv av åsikten att det inte är platsen man bör minnas, utan personen som den representerar, och fäster man för stor vikt vid en speciell plats kan man missa/glömma att man kan sörja lika mycket utan att besöka just den platsen.

Håller helt med att det är personen och inte en plats som ska kommas ihåg, tycker din tanke är fin. Men jag har någon sorts aversion mot kremering som jag tror är starkt kulturell, i norr där jag är uppväxt är jordbegravning i kista normen och det som många tycker är en riktig begravning till skillnad från att "brännas". Vi följer också normalt den döde till graven direkt efter begravningen och jag har alltid gillat den delen, känns som ett mer tydligt avslut än att lämna någon i kyrkan och gå. Jag vet att det bara är en kropp förstås men det är liksom känslan när man tillsammans går med kistan till graven att "Vi följer dig så långt vi kan gå". Så jag vet inte, det slutar nog med att släkten får bestämma, och då blir det nog jordbegravning.

Förstår vad du menar. Jag är också från norr och vet att det för många är viktigt att följa kroppen till graven osv. Men var vore vi utan normbrytande? Jag menar, i norra sverige är det inte vanligt att vara skeptiker och uttalad ateist, t.ex.

Visst, bryta normer kan vara bra. Ateister finns det massor av i min släkt, framförallt de med kommunistiska och socialistiska sympatier men även de vill ha jordbegravning. Jag har brutit normen på mitt sätt, jag är varken ateist eller pingstvän som är det vanliga i min släkt.

Vi får se hur det blir med min begravning (eller kanske inte vi, för jag kommer ju vara död) men på något sätt kommer min kropp att upphöra att existera, det är då säkert.

[dali]

Klart man donerar bort allt som går att skruva loss vid dödsfall. Att välja bort någon del av kroppen är inte aktuellt, det känns lika genomtänkt som att ta med sig en resväska med kläder i kistan. Sannolikheten att det kommer till användning är obefintlig.

[piotrr]

Jag känner ingen som helst olust inför donation.

[Pace]

Jag gick ur kyrkan 2005 och ska donera mina organ.

I övrigt hänvisar jag till mitt tidigare inlägg.

[Hedning]

Att man gifter sig i kyrkan och inte tror tycker jag är OK, men jag fattar faktiskt inte de som inte tror men döper sina barn. För mig är dopet den viktigaste kyrkliga ritualen och blir lite provocerad när man inte tar dopet på allvar. Det är inte en namngivningscermoni!!!

Jag har döpt samtliga barn, de stora för längesedan då jag var medlem i kyrkan, då var det inget att diskutera, jag var visserligen inte troende, men dopet var något som bara skulle göras, traditioner, "alla döps" o s v. Jag var också då av uppfattningen att det var i samband med dopet man "fick sitt namn".

För ca 5 år sedan gick jag ur kyrkan, fick (tror jag) samma år mitt minsta barn. Ville inte döpa honom men "pressen" var stor från släktingar och anhöriga, "varför ska inte han döpas då alla andra är döpta" o s v.

Nu till det jävliga.

Jag gick med på ett kyrkodop.
Kyrkan full av släktingar och andra, liten landsortsförsamling. Prästen troligen medveten om att jag inte var medlem av kyrkan.
Vid ett tillfälle i ceremonin skulle man högt säga efter prästen som läste ur någon bok eller liknande.
Till slut sa han , "jag kommer att uppfostra min son i den kristna andan och tron" eller något liknande.
Jag blev tyst, min sambo mumlade ett tveksamt "ja", hon var medlem i kyrkan men inte heller troende.
Prästen sa högt, "jag hör inte" . Sambon mumlade "ja" lite högre och jag fick till ett svagt "ja".
"Högre " sa prästen. Vi sa båda ett högt "JA" .

Kändes inte alls bra efteråt.
Dom äldre barnen har nu börjat ifrågasätta varför dom blev döpta.
Ångrar som f..n hela skiten.

[Lavazza]

Föräldrarna behöver inte göra något alls, mer än att säga barnets namn, för att ett dop ska vara giltigt enligt SVK:s dopordning.

"Prästen kan därefter fråga barnets föräldrar:

P Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?

Föräldrarna svarar: Ja."

http://www.barndop.nu/dopakten/svenska- ... opordning/

[Hedning]

Föräldrarna behöver inte göra något alls, mer än att säga barnets namn, för att ett dop ska vara giltigt enligt SVK:s dopordning.

"Prästen kan därefter fråga barnets föräldrar:

P Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?

Föräldrarna svarar: Ja."

http://www.barndop.nu/dopakten/svenska- ... opordning/

Så var det nog. Kommer inte ihåg hela ceremonin, kanske bara var en fråga på slutet efter någon gemensam bön.
Skulle naturligtvis inte varit där alls.

[Tony]

Till slut sa han , "jag kommer att uppfostra min son i den kristna andan och tron" eller något liknande. Jag blev tyst, min sambo mumlade ett tveksamt "ja", hon var medlem i kyrkan men inte heller troende. Prästen sa högt, "jag hör inte" . Sambon mumlade "ja" lite högre och jag fick till ett svagt "ja".
"Högre " sa prästen. Vi sa båda ett högt "JA" .

"Nej, i helvete heller" skulle du ha svarat med hög röst. Det hade väl varit kul?

[matsw]

Föräldrarna behöver inte göra något alls, mer än att säga barnets namn, för att ett dop ska vara giltigt enligt SVK:s dopordning.

"Prästen kan därefter fråga barnets föräldrar:

P Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?

Föräldrarna svarar: Ja."


http://www.barndop.nu/dopakten/svenska- ... opordning/

(min fetstil)
Hur i helvete kan man då döpa sin unge om man inte själv är troende?

[kaxiga Z]

Låter som Pascals vad. Man är orolig för att det ändå kanske finns "någonting därute". Och barnen känns viktigare än alla åsikter man vädrat och tänkt. "Dopet kan ju inte skada"

"Det är tradition" och "Släkten vill det" does not compute med
"Jag trodde att barn fick sitt namn genom just dopet".

Tror man då att odöpta barn inte heter någonting? (-;

[matsw]

Låter som Pascals vad. Man är orolig för att det ändå kanske finns "någonting därute". Och barnen känns viktigare än alla åsikter man vädrat och tänkt. "Dopet kan ju inte skada"

Men faktum är att man faktiskt lovar någonting som man inte står för.

[devadatta]

Hur i helvete kan man då döpa sin unge om man inte själv är troende?

Ännu en normativ fråga formulerad som en deskriptiv.

[Anders G]

Låter som Pascals vad. Man är orolig för att det ändå kanske finns "någonting därute". Och barnen känns viktigare än alla åsikter man vädrat och tänkt. "Dopet kan ju inte skada"

Men faktum är att man faktiskt lovar någonting som man inte står för.

Risken i detta läge är att den som svär falskt får brinna i HELVETET för EVIGA TIDER!