Varför blir man troende?

Här kan du diskutera religiösa ämnen som inte direkt rör vetenskap eller folkbildning.
Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » lör 24 nov 2012, 00:48

Blenda skrev:
kaxiga Z skrev: Undrar om samma personer dessutom har större risk att förbli svart/vit-iga efter att de gått ifrån sin Livets Ord/pingst, eller sekt. Att de blir lika brinnande predikanter åt andra hållet, som Michael Shermer t ex.
Eller så är det en viss typ av människor som dras till fanatiska och extrema rörelser. Ulf Ekman i Livets Ord var under gymnasietiden en karismatisk socialist på yttersta vänsterkanten - stenhård i sin tro redan då, även om föremålet för tron var något annat än idag.
Enskilda fall kanske inte är representativa men jag känner en man som var mormon i många år. Så småningom övergav han denna lära och började istället ägna sig åt utomjordingar och konspirationsteorier. Han bytte alltså en tro mot en annan; mormonism mot New Age/Sanningsrörelsen. Detta kan tyckas anmärkningsvärt men än mer anmärkningsvärt var att han, medan han fortfarande var mormon, sade sig ha upplevt en frälsning i samband med att han blev mormon för länge sedan. Men inte ens en så stark religiös upplevelse var alltså tillräckligt för att i det långa perspektivet hålla honom kvar i denna tro.

Allt detta kanske visar att de flesta upplevelser, även de mest djupgående eller övertygande, ändå går att omvärdera senare i livet. Dock är ju denna man fortfarande troende även om innehållet i hans övertygelse har ändrats. Kanske vissa människor har större benägenhet att tro, oavsett på vad.

Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » lör 24 nov 2012, 02:10

Blenda skrev:De flesta trådar jag läst här på forumet har handlat om människor som slagit sig fria från en tro (oftast kristen) som de blivit påprackade som barn.
Själv blev jag troende i (nästan) vuxen ålder och jag inbillar mig att jag nu i efterhand kan förstå varför, men det skulle vara intressant att höra andra som valt sin religion utan att direkt bli påtvingade den. Alltså - psykologin bakom religiositeten, vilka behov religion fyller för t.ex. den identitetssökande etc och om religionen kompenserar för andra brister, låt oss säga i uppväxtmiljön.
Jag kan inte svara på alla frågeställningar men jag anser att troende människor huvudsakligen kommer från, eller har kommit från, någon av följande grupper:

- Människor som föds och växer upp i en troende familj och av vana eller tradition är troende.
- Unga människor/ungdomar som fortfarande söker en tillhörighet eller identitet och därför kan dras till, eller lättare kan fångas upp av, en religiös rörelse eller kyrka.
- Människor som befinner sig i en personlig kris och behöver stöd, hopp eller tröst.
( - Dessutom kanske vissa människor har större benägenhet eller behov av att tro. )

Blenda skrev:Jag var troende i trettio år - är det inte längre och kanske är det lättare att se de egna mekanismerna då än om man är mitt uppe i tron?
Sannolikt.

Blenda
Avstängd
Inlägg: 5157
Blev medlem: fre 06 jun 2008, 16:10
Kontakt:

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Blenda » lör 24 nov 2012, 04:46

Intresserad skrev:
Jag kan inte svara på alla frågeställningar men jag anser att troende människor huvudsakligen kommer från, eller har kommit från, någon av följande grupper:

- Människor som föds och växer upp i en troende familj och av vana eller tradition är troende.
- Unga människor/ungdomar som fortfarande söker en tillhörighet eller identitet och därför kan dras till, eller lättare kan fångas upp av, en religiös rörelse eller kyrka.
- Människor som befinner sig i en personlig kris och behöver stöd, hopp eller tröst.
( - Dessutom kanske vissa människor har större benägenhet eller behov av att tro. )

Blenda skrev:Jag var troende i trettio år - är det inte längre och kanske är det lättare att se de egna mekanismerna då än om man är mitt uppe i tron?
Sannolikt.
Ungefär så tänker jag också. För mig handlade det nog både om identitetssök samt kris (Min far hade dött strax innan) men...när det kommer till identiteten...jag har en känsla av att min utveckling fördröjdes då jag hamnade i religionens klor (En sekt i Spanien), att jag inte skaffade mig någon riktig och hyggligt fast identitet förrän jag lämnat den kristna tron bakom mig (Det tog trettio år).

Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » sön 25 nov 2012, 07:56

Blenda skrev:För mig handlade det nog både om identitetssök samt kris (Min far hade dött strax innan) men...när det kommer till identiteten...jag har en känsla av att min utveckling fördröjdes då jag hamnade i religionens klor (En sekt i Spanien), att jag inte skaffade mig någon riktig och hyggligt fast identitet förrän jag lämnat den kristna tron bakom mig (Det tog trettio år).
Jag kan förstå att du inte fick någon solid identitet förrän du lämnade sekten. Men jag funderar litet över vilket slag av identitet du hade under den långa tid som du var med i sekten, ty det är ju bland annat det som religiösa rörelser gör; erbjuder såväl en föreställningsvärld som en grund för människor att stå på ( låt vara att detta inte alltid är av godo ). Det är därför sådana rörelser kan fånga människor som på grund av sin ungdom eller sin kris saknar fotfäste i tillvaron.

Blenda
Avstängd
Inlägg: 5157
Blev medlem: fre 06 jun 2008, 16:10
Kontakt:

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Blenda » sön 25 nov 2012, 08:37

Intresserad skrev:

Jag kan förstå att du inte fick någon solid identitet förrän du lämnade sekten. Men jag funderar litet över vilket slag av identitet du hade under den långa tid som du var med i sekten, ty det är ju bland annat det som religiösa rörelser gör; erbjuder såväl en föreställningsvärld som en grund för människor att stå på ( låt vara att detta inte alltid är av godo ). Det är därför sådana rörelser kan fånga människor som på grund av sin ungdom eller sin kris saknar fotfäste i tillvaron.


Jag har nog varit otydlig - jag var inte i den sekten lång tid, det handlade nog bara om max ett par månader. så den kunde jag ta mig ifrån men sedan blev jag en inåtvänd grubblare, drabbades av en psykos med många religiösa inslag strax efterpå att jag hade lämnat och efter psykosen en som man nog kan kalla kronisk depression (Jag använder fortfarande antidepressiva) och varje gång något gick snett såg jag det som guds straff, funderade på om mitt liv blev som det blev därför att jag hade gjort mig skyldig till den yttersta synden. Inte så att jag aktivt tänkte så, men jag var rädd för att lämna hela tankekonceptet bakom mig, var rädd för livet, var rädd för människor o.s.v.

Nu kan jag väl inte skylla allt det på religionen - jag hade haft en ganska tuff uppväxt, men den var som en snara - jag mådde inte bra av den och jag vågade inte lämna den eftersom jag var rädd att jag då skulle komma att må ännu sämre. Jag kunde inte heller prata om mina religiösa grubblerier med någon egentligen eftersom jag var medveten någonstans om att det var sjukt, men också för att röjandet av mina tankar kring gud skulle kunna göra honom upprörd och därför leda till något straff av något slag - det är mycket svårt att sätta ord på detta.

Användarvisningsbild
kipphebel3
Inlägg: 6446
Blev medlem: ons 10 okt 2012, 09:15
Ort: N60 E20

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av kipphebel3 » sön 25 nov 2012, 10:09

Deras tillvaro skulle präglas av en känsla av att de vill ha någon guidning för att stå ut med tillvaron, välbefinnandet skulle komma av att någon/något "tog över" och gav enkla svar så personerna slapp fundera så mycket, eller nåt liknande
Tror nog detta är en ganska allmänmänsklig egenskap. Att slippa fatta alla beslut själv.
ho de anexetastos bios ou biôtos anthrôpôi — ὁ δὲ ἀνεξέταστος βίος οὐ βιωτὸς ἀνθρώπῳ !

Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » sön 25 nov 2012, 18:57

Blenda skrev:Jag har nog varit otydlig - jag var inte i den sekten lång tid, det handlade nog bara om max ett par månader. så den kunde jag ta mig ifrån men sedan blev jag en inåtvänd grubblare, drabbades av en psykos med många religiösa inslag strax efterpå att jag hade lämnat och efter psykosen en som man nog kan kalla kronisk depression (Jag använder fortfarande antidepressiva) och varje gång något gick snett såg jag det som guds straff, funderade på om mitt liv blev som det blev därför att jag hade gjort mig skyldig till den yttersta synden. Inte så att jag aktivt tänkte så, men jag var rädd för att lämna hela tankekonceptet bakom mig, var rädd för livet, var rädd för människor o.s.v.

Nu kan jag väl inte skylla allt det på religionen - jag hade haft en ganska tuff uppväxt, men den var som en snara - jag mådde inte bra av den och jag vågade inte lämna den eftersom jag var rädd att jag då skulle komma att må ännu sämre. Jag kunde inte heller prata om mina religiösa grubblerier med någon egentligen eftersom jag var medveten någonstans om att det var sjukt, men också för att röjandet av mina tankar kring gud skulle kunna göra honom upprörd och därför leda till något straff av något slag - det är mycket svårt att sätta ord på detta.
Tror du att du hade sluppit falla ner i grubblerier och drabbas av psykos och depression, samt känna all denna rädsla, om du inte hade tagit steget till religionen ( och stannat kvar där i trettio år )? Eller hade din uppväxt orsakat dessa problem i alla fall?

Blenda
Avstängd
Inlägg: 5157
Blev medlem: fre 06 jun 2008, 16:10
Kontakt:

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Blenda » sön 25 nov 2012, 23:53

Intresserad skrev:
Blenda skrev:Jag har nog varit otydlig - jag var inte i den sekten lång tid, det handlade nog bara om max ett par månader. så den kunde jag ta mig ifrån men sedan blev jag en inåtvänd grubblare, drabbades av en psykos med många religiösa inslag strax efterpå att jag hade lämnat och efter psykosen en som man nog kan kalla kronisk depression (Jag använder fortfarande antidepressiva) och varje gång något gick snett såg jag det som guds straff, funderade på om mitt liv blev som det blev därför att jag hade gjort mig skyldig till den yttersta synden. Inte så att jag aktivt tänkte så, men jag var rädd för att lämna hela tankekonceptet bakom mig, var rädd för livet, var rädd för människor o.s.v.

Nu kan jag väl inte skylla allt det på religionen - jag hade haft en ganska tuff uppväxt, men den var som en snara - jag mådde inte bra av den och jag vågade inte lämna den eftersom jag var rädd att jag då skulle komma att må ännu sämre. Jag kunde inte heller prata om mina religiösa grubblerier med någon egentligen eftersom jag var medveten någonstans om att det var sjukt, men också för att röjandet av mina tankar kring gud skulle kunna göra honom upprörd och därför leda till något straff av något slag - det är mycket svårt att sätta ord på detta.
Tror du att du hade sluppit falla ner i grubblerier och drabbas av psykos och depression, samt känna all denna rädsla, om du inte hade tagit steget till religionen ( och stannat kvar där i trettio år )? Eller hade din uppväxt orsakat dessa problem i alla fall?
Problem hade jag nog haft ändå men jag tror inte att religionen hjälpte upp det. Jag gick inte in i sekten p.g.a. någon direkt övertygelse utan p.g.a. att pengarna var slut och de erbjöd husrum och mat, men det tog inte många dagar förrän jag brutits ner och det tror jag inte hade hänt (åtminstone inte lika snabbt) om jag inte flyttat in där. Det var en väldigt suggestiv miljö, böner, tungomålstalande, predikningar dagarna i ända och som ny där så fick man inte vara ensam en sekund. Man hölls också sysselsatt med allt möjligt från tidigt på morgonen till sent på kvällen, dåligt med mat och sömn och allt det sammantaget gjorde att man blev svag och utmattad och ur stånd att stå emot all påverkan.

Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » tis 27 nov 2012, 10:38

Blenda skrev:Problem hade jag nog haft ändå men jag tror inte att religionen hjälpte upp det. Jag gick inte in i sekten p.g.a. någon direkt övertygelse utan p.g.a. att pengarna var slut och de erbjöd husrum och mat, men det tog inte många dagar förrän jag brutits ner och det tror jag inte hade hänt (åtminstone inte lika snabbt) om jag inte flyttat in där. Det var en väldigt suggestiv miljö, böner, tungomålstalande, predikningar dagarna i ända och som ny där så fick man inte vara ensam en sekund. Man hölls också sysselsatt med allt möjligt från tidigt på morgonen till sent på kvällen, dåligt med mat och sömn och allt det sammantaget gjorde att man blev svag och utmattad och ur stånd att stå emot all påverkan.
Det låter som om sekten, trots att du befann dig där endast ett par månader, ändå var en starkt negativ upplevelse som kom att prägla dig och ditt liv i åratal efter att du lämnat den.

Blenda
Avstängd
Inlägg: 5157
Blev medlem: fre 06 jun 2008, 16:10
Kontakt:

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Blenda » tis 27 nov 2012, 22:16

Intresserad skrev:
Blenda skrev:Problem hade jag nog haft ändå men jag tror inte att religionen hjälpte upp det. Jag gick inte in i sekten p.g.a. någon direkt övertygelse utan p.g.a. att pengarna var slut och de erbjöd husrum och mat, men det tog inte många dagar förrän jag brutits ner och det tror jag inte hade hänt (åtminstone inte lika snabbt) om jag inte flyttat in där. Det var en väldigt suggestiv miljö, böner, tungomålstalande, predikningar dagarna i ända och som ny där så fick man inte vara ensam en sekund. Man hölls också sysselsatt med allt möjligt från tidigt på morgonen till sent på kvällen, dåligt med mat och sömn och allt det sammantaget gjorde att man blev svag och utmattad och ur stånd att stå emot all påverkan.
Det låter som om sekten, trots att du befann dig där endast ett par månader, ändå var en starkt negativ upplevelse som kom att prägla dig och ditt liv i åratal efter att du lämnat den.
I trettio år. Jag var livrädd för Gud kan jag se nu efteråt - då kändes det inte så.

Användarvisningsbild
crax
Inlägg: 265
Blev medlem: tis 18 apr 2006, 18:29

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av crax » sön 02 dec 2012, 23:42

Blenda skrev: ... men det skulle vara intressant att höra andra som valt sin religion utan att direkt bli påtvingade den. Alltså - psykologin bakom religiositeten, vilka behov religion fyller för t.ex. den identitetssökande etc och om religionen kompenserar för andra brister, låt oss säga i uppväxtmiljön.
Kan tänka mig att en grupp konvertiter utgörs av de som haft en omvälvande positiv upplevelse av till exempel villkorslös kärlek. Det de upplevt har bedömts som extremt åtråvärt samt kanske lett till en perspektivförskjutning. Den starka upplevelsen försöker subjektet sedan förstå och kan då vända sig till religionerna då de ger en mer tilltalande och bejakande beskrivning av fenomenet än låt säga vad som går att hitta inom psykologin eller biologin. Hur stor denna grupp kan tänkas vara vet jag inte men forskning finns säkert.
When you step back, all of these beliefs work in similair ways, whether it is religion or my own scepticism, we all notice what supports our belief and we disregard the rest.
- Derren brown

Cytokrom C
Inlägg: 287
Blev medlem: sön 18 mar 2007, 17:00

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Cytokrom C » mån 03 dec 2012, 01:17

Jag har själv alltid varit nyfiken på varför människor som i övrigt ter sig fullt vettiga kan välja att ansluta sig till en religion. För att komma närmare ett svar beslutade jag mig för några år sedan att göra en fältstudie och gick en s.k. alfakurs i en frikyrklig baptistförsamling.

Huvudlärdomen från det projektet var att religiositeten för i princip samtliga byggde på personliga andliga upplevelser och att det betydde betydligt mer än förnuft och argument. Att vädja till logik var fruktlöst. De kände ju Gud och pratade med honom varje dag....

Jag gissar därför att den andliga upplevelsen kommer innan den dogmatiska indoktrineringen för de flesta som blir religiösa i vuxen ålder. Det måste ju behövas ett starkt incitament för att sedan klara av det självbedrägeri som bokstavstrogen religiositet måste innebära för sina utövare... Var det så för dig, Blenda?

Blenda
Avstängd
Inlägg: 5157
Blev medlem: fre 06 jun 2008, 16:10
Kontakt:

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Blenda » mån 03 dec 2012, 01:31

Cytokrom C skrev:Jag har själv alltid varit nyfiken på varför människor som i övrigt ter sig fullt vettiga kan välja att ansluta sig till en religion. För att komma närmare ett svar beslutade jag mig för några år sedan att göra en fältstudie och gick en s.k. alfakurs i en frikyrklig baptistförsamling.

Huvudlärdomen från det projektet var att religiositeten för i princip samtliga byggde på personliga andliga upplevelser och att det betydde betydligt mer än förnuft och argument. Att vädja till logik var fruktlöst. De kände ju Gud och pratade med honom varje dag....

Jag gissar därför att den andliga upplevelsen kommer innan den dogmatiska indoktrineringen för de flesta som blir religiösa i vuxen ålder. Det måste ju behövas ett starkt incitament för att sedan klara av det självbedrägeri som bokstavstrogen religiositet måste innebära för sina utövare... Var det så för dig, Blenda?
Ja, jag tror det var i samband med min fars sjukdom och död som jag började hoppas på att det fanns något mer. Det var så fruktansvärt traumatiskt då han gick bort och jag kunde inte förstå varför han aldrig fick uppleva pensionen och allt det han hade drömt om, så det blev nödvändigt för mig att tänka mig att han skulle bli kompenserad på något sätt. Då var tron mest något positivt för mig - det var mycket "Om Gud vill och skorna håller" över det hela - jag vågade en massa, kände något slags trygghet och närhet...Gud kanske fick ta rollen av min pappa helt enkelt. När jag sedan började få en del svårigheter och motgångar så inbillade jag väl mig att det var ett tecken på att jag borde renodla min tro och precis i den vevan kom jag alltså i kontakt med den där sekten...sedan var det kört - allting blev tungt och svart och jag bara kände mig mer och mer misslyckad.

Cytokrom C
Inlägg: 287
Blev medlem: sön 18 mar 2007, 17:00

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Cytokrom C » mån 03 dec 2012, 08:02

Blenda skrev:Ja, jag tror det var i samband med min fars sjukdom och död som jag började hoppas på att det fanns något mer. Det var så fruktansvärt traumatiskt då han gick bort och jag kunde inte förstå varför han aldrig fick uppleva pensionen och allt det han hade drömt om, så det blev nödvändigt för mig att tänka mig att han skulle bli kompenserad på något sätt. Då var tron mest något positivt för mig - det var mycket "Om Gud vill och skorna håller" över det hela - jag vågade en massa, kände något slags trygghet och närhet...Gud kanske fick ta rollen av min pappa helt enkelt. När jag sedan började få en del svårigheter och motgångar så inbillade jag väl mig att det var ett tecken på att jag borde renodla min tro och precis i den vevan kom jag alltså i kontakt med den där sekten...sedan var det kört - allting blev tungt och svart och jag bara kände mig mer och mer misslyckad.
Fast det där är ju den rationella förklaringen till varför du började "söka". För att ta steget att bli troende var min hypotes att nyckeln är den andliga upplevelsen av "Gud" och att det skulle vara svårt att börja tro enbart av rationella skäl. (Och att det därför kan vara svårt för oss som inte har förmågan till andliga uppleverser att till fullo förstå religiositet...). Var andliga upplevelser en viktig del för dig?

Intresserad
Inlägg: 656
Blev medlem: ons 31 jan 2007, 21:39

Re: Varför blir man troende?

Inlägg av Intresserad » mån 03 dec 2012, 17:58

Cytokrom C skrev:För att ta steget att bli troende var min hypotes att nyckeln är den andliga upplevelsen av "Gud" och att det skulle vara svårt att börja tro enbart av rationella skäl.
Jag tror inte att en andlig upplevelse är en absolut nödvändighet för att en människa skall bli troende. Jag tror att det ofta räcker med att personen ifråga befinner sig i en kris eller har tappat fotfästet i tillvaron och därmed behöver stöd, hopp, tröst, struktur, etc. En andlig upplevelse kan förvisso komma innan tron eller steget till en religiös rörelse men jag gissar att den ofta kommer efteråt. Och ibland kanske en andlig upplevelse inte kommer alls. Det går att tro utan en sådan upplevelse.

Skriv svar