Odlaren skrev:
Jag vill tillägga en sak till angående den konstnärliga "Friheten". Dessa drömlika vått i våttmålningar som beundras av besökare utifrån inser inte ett viktigt faktum:
Det går inte att skapa något annat med de verktyg som erbjuds barnen!
Kom ihåg det. Du får en träbit med ett urval av färger på i glaskoppar; En klarröd, en orangeröd, en gul och två blå. Detta är vattenfärger. med dessa skall du måla med en pensel av svinborst, som är cirka 2,5 centimeter bred. På ett dyngblött papper, så att allt flyter ihop.
Komplett omöjligt. Det är även helt omöjligt att se skillnad på småungars och tonåringars målningar. Trots att de målat minst en gång i veckan (oftare, tror jag är regel) med samma papper, samma penslar, samma 5 färger. Det blir liksom aldrig bättre.
Är detta ett fritt skapande? I min mening så är det inte detta alls. Utan ett begränsande av skapandet/kreativiteten. Undanhållandet av färgen svart höll på tills jag började åttonde klass. Ingen informerade oss om varför heller.
Kreativt, nej. Jag slutade ju efter 6an så jag kom nog aldrig officiellt till färgen svart. Däremot använde jag svart. T.ex. för att måla djävular och kors på baksidan av religionshäftet. Tror t.o.m jag hade svart vaxkrita då.
Detta samtidigt som det förväntades att vi skulle renskriva våra anteckningar i våra periodshäften för bedömningarna med reservoarpenna, på olinjerat papper.
Framför allt var det ju härligt att ständigt ha händer som var komplett blålila av det utflutna bläcket.
Jag löste problemet med min lutande handstil genom att smyga ett linjepapper under sidan jag skrev hemma, och läraren blev så glad att jag " Visade framsteg i min person genom att nu kunna skriva rakt och fint!" Men det enda jag gjort var ju att "fuska". Det fick mig att känna mig värdelös, och jag smög med mitt linjepapper under hela min resterande skoltid. Jag skriver fortfarande inte rakt. Fortfarande inga personliga framsteg alltså.
Tänk, det kan inte jag heller
Man kunde ju trott att all den förbaskade formteckningen med böjda och räta linjer hade lett till att man kunde skriva rakt, men icke.
Nåväl,
Tillbaka till skolbytet. det blev en chock. En ren stor hemsk chock. Jag hamnade i elitismens näste, där ett "Vi" och "Dom" tänkande dominerade hela skolan. Jag vet inte hur det är nuförtiden, men då var det också mycket pennalism.
Behöver jag ens nämna att jag från start blev utfrusen och grovt mobbad?
Varför?
Jo, jag hade jeans, jag hade en arbetarpappa och, jag bodde på fel sida om staden. Jag anser att denna mobbning utlöstes av elitist-tänkandet, men vad som var värst var att ingen trodde på mig. Inte ens min egen mor, trots att jag kom hem med sönderrivna skolarbeten och sönderskuren ryggsäck mer än en gång. Blåtiror också. Hon trodde inte på mig, därför att läraren sade att mobbningen inte existerade.
Jag misstänker att den skola du bytte till var den skola som jag gick i. Den största och äldsta waldorfskolan i Sverige, är det i alla fall, och ingen liten pluttskola. Det är för övrigt en skola där många hardcore-antroposofer håller till, både bland lärare och som föräldrar.
Jag anser att det där fanns en tydlig policy att inte ingripa mot våld. Det var fullt slagsmål hela tiden. De sista åren jag var där gick det inte en enda dag utan att jag blev inslängd i skåp, kastad i väggen, knuffad in i stenar, påpucklad och slagen. Det var total kalabalik. Jag kan inte påminna mig om att vuxna någon gång gripit in och avstyrt det hela. Jo, vi fick en extra eurytmilärare under en period, för att folk slogs så mycket att vår egentliga eurytmilärare blev hysterisk och började gråta och skrika. Men att styra upp det, det kunde de inte.
Och det här var en utveckling som började redan på lekskolan, där vål också var vardag.
På lekskolan blev jag biten och riven. Min mamma undrade varifrån betten kom. Lärarna sa det var jag som hade förtjänat dem. Den antroposofungen som var ansvarig för de betten trakasserade mig i alla de 9 åren jag var där. Det var väl mitt dåliga karma som gjorde att jag förtjänade det, och antroposofungen hade förtjänat att vara härskare och tyrann.
Jag fick saker stulna, jag fick saker sönderrivna.
För övrigt fick jag fler omgångar klösningar, en rejäl omgång med en träklubba i huvudet, och blev sparkad i ryggen så att jag inte kunde gå och andas normalt. Detta under lektionstid!
Detta är en av de saker jag har svårast att hantera vad gäller min skoltid. Jag blev skadad för livet i mitt psyke, och funderade i mina tidiga tonår på att ta livet av mig, för jag var ju värdelös och ljög, då jag berättade vad de andra i klassen gjorde. Att helt enkelt revoltera eller hoppa av tunnelbanan på väg till skolan fanns inte i tankevärlden.
Det fanns i min tankevärld, och mer än så. Fast jag blev tvungen att ge upp. De vuxna sa att jag inte hade några problem i skolan, alltså var allt mitt fel. Jag var väl glad och nöjd fastän jag inte förstod det 
Slutsatsen blev att det bästa var om jag tvingades dit. Ergo, min mor anställde en period enantroposofkärring som plockade upp mig långt från skolan, dvs på min t-banestation. Sedan släpade den damen mig, med ett rejält hårt grepp runt handleden, tjutande och skrikande ner för rulltrapporna.
Sedan hade jag ett återfall några år senare (för övrigt så lär liknande problem ha utspelat sig på lekskoletiden, men det minns jag inte). Men i alla fall, det var liksom spikat att jag skulle dit, jag skulle dit i 12 års tid (det skulle ha blivit 15 ihop med lekskolan 
). Som tur var tog det slut fortare.
I waldorfskolor får du som elev lära dig mycket tidigt att visa vuxna och lärare RESPEKT. Om en lärare klev in i klassrummet resta sig alla i klassen och hälsade unisont på läraren. Ungefär såhär; Goddag magister Blomgren! varvid svaret kom: "Goddag klass 9, sitt ned." Disciplin kan visst vara bra, men får du den för starkt inpräntad så blir du en fånge.
Plus att man står på led på morgonen och hälsar på läraren genom att skaka hand och säga någon fras (godmorron antar jag) innan man får träda in i klassrummet.
Istället var det mig det var problem med. Vid ett möte jag fått återgivet för mig i vuxen ålder, så sade min klassföreståndare att jag inte blev mobbad, och att det var jag som behövde stärka mitt "Jag" genom att delta mer i sociala aktiviteter med klassen.
Oja. Det står tom i mina läsårsbrev hur jag verkar trivas i skolan. Trots att jag var komplett utstött och trots att jag fick släpas dit med våld i perioder. De ljuger så de blir blå.
I fallet med den rabiata ungen som kökade på mig för att jag hade förtjänat det så var rekommendationen att jag skulle befinna mig mer i h*s närhet. H*n skulle bjudas hem. Trots att jag alltid höll mig långt långt borta från den draculan.
Och igenom Eurytmi.
Jag skulle alltså stärka miit "Jag" beslöts det, och detta genom Eurytmi. Förutom att jag då skulle umgås mer med mina plågoandar.För er kära läsare som inte är insatta i vad detta är, rekommenderar jag google, det finns ton om detta skrivet på nätet. Enkelt sagt; dra på dig en pastellfärgad "klänning" och lär dig olika rörelsemönster, gärna med en kopparpinne som redskap.
Min Läkeeurytmi bestod mycket av att rulla denna kopparstav nedför ryggen, och fånga upp den med händerna. Detta skulle symbolisera ett "Vattenfall". Huruvida detta och andra övningar stärkte mitt "Jag" vet jag inte, och mobbningen fortsatta tills jag slutade skolan.
Jag fick också tvångs-läkeeurytmi. Jag hatade eurytmi, så det var väl en förklaring. Mina föräldrar fick kontakta skola och kräva (2 gånger t.om. för de vägrade lyssna) att de aldrig skulle ge mig läkeeurytmi. (De skickade väl säkert mig till eurytmin på de timmar klassen gjorde något vettigt, som typ bokstäver och siffror. Två flugor i en smäll
) Folk fick läkeeurytmi mot vänsterhänthet och plattfothet, också. Men jag fick det för att jag var oandlig. Någon annan vettig förklaring fanns inte.
Varför förnekar många waldorfskolor problem med mobbning?
Det gör de, konstant, och jag skulle aldrig någonsin lita på en waldorflärare som säger att mobbning inte existerar inom waldorfskolorna. " barnen har så fin sammanhållning!" Visst, när de vuxna ser på.
Inte ens då
Tyvärr har jag hört oerhört många som berättar om lärare som talar osanning, om lärare som struntar i att se, som tycker att de som blir utsatta förtjänar det. I min waldorfskola fanns det inte en enda vuxen/lärare som tog sitt ansvar som vuxen. Visst kan det sociala gå fel i andra skolor också, men att alla vuxna är totalt frånvarande och lämnar barnen åt att 'uppfostra' varandra tror jag är tämligen unikt.
Språkundervisning. Eller skall jag kalla det hur jag lärde mig recitera underliga tyska verser?
Tror du mig när jag berättar att jag har haft tyskaundervisning i 10+ år och knappt kan någon grammatik eller stavning alls? Ordförrådet existerar knappt. Det klev in en person i småklasserna en dag, som bara talade Tyska med oss. Inget annat, och jag fattade faktiskt ingenting. Sedan lärde vi oss tyska verser och poem utantill. Först i högre klasser kom en mycket summarisk grammatisk genomgång.
Jag undrar vem som valde verserna om du betänker följande rader: " Ja, Ich weiss woher ich stamme, ungeschätlich gleich der flamme..." med reservation för gräsliga felstavningar.
Jag hade läst tyska i 6 år (enligt den formel som du beskriver ovan) när jag bytte till vanlig skola där jag började med nybörjartyska. Det dröjde några veckor, sedan kunde nybörjarna mer än jag hade lärt mig på de 6 åren.
Det är riktigt uselt.
Engelskan, som vi ju också hade haft från 1an, var lika usel. Jag kunde väl några enstaka ord.
där är det väl eurytmi för hela slanten). För det är nämligen det dödligaste jag någonsin varit med om.
