När Sassersson klistrar in Parkers konstruerade verklighet

Diskutera allmänt om vetenskap, pseudovetenskap och folkbildning, t.ex. vetenskapsteori eller forskningspolitik.
Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

När Sassersson klistrar in Parkers konstruerade verklighet

Inlägg av Garvarn » mån 20 mar 2006, 16:50

Torbjörn Sassersson har knappast gjort sig känd för att vara noggrann med källmaterial och det kan tyckas tragikomiskt hur någon som gör anspråk på att vara naturvetare uppvisar en i det närmaste obefintlig kunskap om och förståelse för både vetenskapsteori och metodik. Det kan dock vara intressant att något närmare titta på de alster av andra upphovsmän som Sassersson publicerar på sin hemsida, http://www.soultravel.nu.

En av de mer anmärkningsvärda aktstycken som Sassersson återger, och också klistrar in lite här och var på annat håll, är Adrian Parkers (2004) Jakten på den heliga graalen, i vilken Parker menar att parapsykologins resultat inte är marginella; trots otydliga betingelser finns det replikerbara effekter och meningsfull och framgångsrik forskning går att bedriva. Sassersson har naturligtvis inte bemödat sig med att kontrollera vad Parker skriver, utan deklarerar högljutt att bevis finns.

I den här tråden har jag för avsikt att posta en något mindre naiv genomgång av Parkers listning. Möjligen har detta redan helt eller delvis gjorts av någon av föreningens medlemmar, något jag i så fall missat och ber om ursäkt för. Jag välkomnar också andras bidrag i denna genomgång -- Parkers artikel är, som en amerikan förmodligen skulle uttrycka det, "a can of worms".

Inledningsvis ägnar jag mig åt avsnittet om kontrollerade undersökningar med individuella högpresterande försökspersoner, i vilket Parker skriver:
Adrian Parker skrev:Michael Bessent, Sean Harribance, Joe McMoneagle, Pat Price, Pavel Stepanek, Bill Delmore är några namn på personer som i kontrollerade experiment har presterat på en signifikant hög nivå i ESP-test, några under flera år. /... / Delmore hör till de mera omstridda försökspersonerna. George Hansen ansåg att Delmores framgång kunde bero på trollkonst vid kortspel, men Richard Wiseman ansåg efter sina egna försök att detta var osannolikt.
Citatet belyser inte så mycket Delmores insatser, som hur Parker konstruerar meningar. Texten ger vid handen att Hansen har spekulerat i att "trollkonst vid kortspel" har varit orsaken till Delmores framgångar men att denna teori tillbakavisats av Richard Wiseman (1995), känd skeptiker och dessutom magiker.

Innan jag redovisar Hansens kritik mer ingående är det intressant att notera hur Parker läser Wisemans artikel, vilken han också refererar till (och därmed har läst). Wiseman redogör för hur han vid ett besök i USA träffat Hansen och hört dennes teori om reflektiva ytor i testrummet. Wiseman skriver:
Richard Wiseman skrev:While discussing the Delmore case, it occured to me that the test conditions might not have prevented Delmore from using a "shiner" (en liten konvex spegel, min anm.) attached to his foot.
Som synes får Wiseman en idé om en fuskmetod när han diskuterar med Hansen -- det är således sin egen teori Wiseman testar. Wiseman konstaterar också, så långt man kan göra det efter en rekonstruktion av testförhållandena, att det är osannolikt att Delmore kan ha haft en spegel på skon. Men det är också det enda Wiseman konstaterar. I själva verket skriver Wiseman ingenting om Hansens kritik och testar inte heller andra möjligheter än just spegeln på skon. Wisemans test har alltså inget med Hansens teorier, kortmagi eller andra "trollkonster" att göra överhuvudtaget.

Men det är vad Parker låter påskina. Kan Parker ha missförstått? Kan misstaget bero på språklig förbristning? Självklart inte. Adrian Parker kan både läsa och skriva engelska. Förklaringen är enklare än så - Parker förvanskar.

Så vad är det Hansen (1992) har kritiserat gällande testerna med Bill Delmore? Parkers redovisning, "trollkonst vid kortspel", bagatelliserar inte bara Hansens kritik utan också ett mycket stort verksamhetsfält – kortmagi. Antingen gör Parker detta medvetet eller av naivitet. Hansens kritik är betydligt mer omfattande och alarmerande än så.

För det första konstaterar Hansen att Bill Delmore är en kortkonstnär, d.v.s. med spelkort som verktyg duperar han sin omgivning. Testledarna Kelly och Kanthamani indikerade att de inte var säkra på om Delmore utförde kortkonster men noterade att Delmore "performs with cards almost every day, both for practice and for relaxation and entertainment". Som Hansen mycket riktigt påpekar är den typen av övningar typiska för magiker, som kan ägna timmar varje dag åt att finslipa tekniker. Att ett medium skulle behöva öva på det sättet är naturligtvis en absurd tanke. Delmore har även medgivit att han använt trick för att öka träffsäkerheten vid demonstrationer och att han "kombinerat" både medial förmåga och kortmagi i några shower. I testledarnas egna redovisningar beskriver man också hur Delmore föredrar att uppträda för grupper.

För det andra konstaterar Hansen att testledarna, Kelly och Kanthamani, inte har någon som helst kunskap om kortmagi. Bland annat anser man att en publik är ett effektivt sätt att undvika fusk. Var och en som sett en kortmagiker uppträda är säkert medveten om att det precis motsatta förhållandet råder. Under testprocedurerna låter man också Delmore i hög grad ändra testförfarandet. Vid ett tillfälle döljer man Delmores händer och kortleken med en kartonglåda för att göra det svårare (!) att fuska.

Dessvärre är parapsykologins historia fylld av exempel på forskare som enbart har en lekmans kunskap om vilka metoder som kan användas av en manipulatör i testsituationer. När Persi Diaconis, statistikprofessor och redan i tonåren rankad som en av världens främsta kortmagiker, fick tillfälle att se Delmore konstaterade han direkt att Delmore använde trick.

Kellys och Kanthamanis tester innehöll också uppenbara metodologiska brister. Folk kunde komma och gå som de ville under testerna och Delmore avbröt ofta sessionerna och därigenom skapades situationer som är ideala för en kortmagiker -- det krävs bara ett ögonblick för en expert. De tester som beskrivits som de hårdast kontrollerade -- Single-Card Clairvoyance -- var i själva verket oerhört bristfälliga för vem som helst med någon insikt om kortmagi.

I Parkers ytligt imponerande listning kan man alltså stryka testerna med Bill Delmore som "bevis" för ESP eller som exempel på "meningsfull och framgångsrik forskning". Men vad man bör notera är med vilken självklarhet och lätthet Parker förvanskar sina referenser. Är det denna typ av arbete som ska forma svensk parapsykologi? Är det så man motiverar forskning - genom att hitta på och blunda för kritik? Vad skiljer då Parker från Sassersson? Vi vet ju vad Sassersson avser med "kontrollerade experiment" – gör en akademisk titel ingen skillnad?


Referenser

Hansen, G. P., (1992) The Research With B.D. and the Legacy of Magical Ignorance. I Journal of Parapsychology, 56, December. Online-artikel.

Parker, A., (2004) Jakten på den heliga graalen. I Parapsykologiska Notiser och Nyheter, 21, januari. Återgiven på www.soultravel.nu.

Wiseman, R., (1995) Testing the notion that a "foot shiner" could have been used during the Delmore experiment. I Journal of Parapsychology, The, March. Online-artikel.
Senast redigerad av 2 Garvarn, redigerad totalt 0 gång.

adrian parker
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 23 mar 2006, 09:58

Inlägg av adrian parker » tor 23 mar 2006, 11:29

"Det blir mycket väsen om inget" - är min kommentar på hela VoFdebatten. Den svenska varianten har jag för tillfälle inte tillgång till men den var en komprimerad variant av den mera fullständiga engelska texten (tillgänglig genom mitt webbsite eller genom EJPs webbsite som nedanstående åtegås fast utan formatisering).
Texten ljöd så här (EJP, 2003, 18, s. 35):
Delmore belongs to the more controversial of high scoring subjects since he possessed some, albeit elementary, card skills. Parapsychologist and illusionist George Hansen was of the opinion that Delmore’s success could be explained in this way while parapsychologist and illusionist Richard Wiseman concluded after practical experimentation that the proposed method could not have been used."
Observera att jag skrev "proposed method".

Jag försökte här att avsiktligen utrycka hur det fanns anledning att vara reserverad angående Delmores prestationer men beklagar om denna reservation anes otydlig och otillräcklig och därmed har lett till så mycket onödig diskussion. Jag måste dock säger att jag ställer mig undrande om debattörerna Garvarn och Sasserson inte gjorde sig en smula skyldiga till just det som jag anklagas för: fri omtolkning.

Låt mig säger nu klart och tydligt var jag står. Jag säger inte att psi är bevisat. Jag säger att det finns gott om kvalitetsbevis som hittills har klarat seriös granskning och vilket motiverar vidare forskning och en öppen om än så länge skeptisk attityd. Det är möjligt att i framtiden en stor forskningsinsats skulle visa att det inte gå att komma vidare med psi-hypotesen. Däremot, med tanke på de knapphändiga resurser som har funnits (motsvarar 2 månaders amerikanska psykologiforskning) och de lovande resultat som har förekommit, motiveras inte en avvisande isntällniing som bara skulle tjänar till att hindrar objektivitet. Sådana förutfattade meningar underminerar förtroende för vetenskap och bara förtjänar att uppmuntra New Agens övertag. Jag förvånas ständigt av de emotionella grundade reaktioner som detta område lockar fram. De finns många som tror på gud, tro på att bön fungerar, och även tro på änglar. men som avvisar alla försök att göra parapsykologi till ett seriöst ämne. Dekanus Sunesson som ansvarade för tjänsttillsättningen av professuren vid Lunds universitet, gav en intervju för en kristen tidning där han klart antydde att parapsykologiprofessuren inte skulle ges till någon som ville syssla med frågan om psi finns.

Fuskade Delmore? Som jag skrev och som de som undersökte honom kände till – var han en amatör kortspelare och kunde en del kortmagi men Wiseman fick inget stöd för Hansens hypotes om hhur ddet kunde ha gått till. Det är mycket möjligt att Delmore använde sig då av andra metoder och visst borde en trollkarl ha varit med under testningen men det räcker inte för min del och jag hopppas inte för läsaren- eftersom även trollkarlar kan luras av varandra. Att jag överhuvudtaget inkluderade Delmore berodde dels på Wisemans försök att reda ut vad som var möjligt och omöjligt men dels också på Hansen åsikt - en person som själv är också yrkestrollkarl: Hansens tes i sin bok "The trickster" är att gränsen mellan s. k. äkta magi (psi) och trollkonst är flytande. Jag finner det intressant i sammanhanget att enligt Hansen skriver mera än 80 procent yrkesillusionister under att de själva är övertygade om att psi finns. Men som Randi själv säger: De kan luras och Randi är kanske smartare än dem. Kan gott hända, but lets have a little more genuine even handed scepticism och inte ta någon på sitt ord. Även om detta forum heter "VoF" och "mycket väsen" kan tyckas höra till, a little less aggression and little more decorum från vissa håll would also be much appreciated.


Adrian Parker


Artikeln: A Compendium of the Evidence for Psi (pdf-fil) /SuperDupe

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » tor 23 mar 2006, 11:42

Tack för Ditt inlägg, Adrian. Emellertid saknar jag en förklaring, inte över diskussionen om Delmore generellt, utan över varför Du uttrycker Dig så här:
George Hansen ansåg att Delmores framgång kunde bero på trollkonst vid kortspel, men Richard Wiseman ansåg efter sina egna försök att detta var osannolikt.
Det framgår ju mycket tydligt av Wisemans redovisning, vilken Du också refererar till, att Wisemans försök inte avser Hansens teorier om "trollkonst vid kortspel", som Du kallar det, utan Wisemans egen teori. Varför har Du då uttryckt Dig så, Adrian? Det ger ju onekligen en bild av diskussionen som är direkt missvisande.

Judging by the original English quote you submit, there is no mishap in the translation:
Parapsychologist and illusionist George Hansen was of the opinion that Delmore’s success could be explained in this way while parapsychologist and illusionist Richard Wiseman concluded after practical experimentation that the proposed method could not have been used.
It still gives the impression that Wiseman has tested something proposed by Hansen. And that is obviously not the case -- Wiseman tested his own proposition, a "shiner" on the shoe.

Tacksam för svar, om just detta.

/C
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » tor 23 mar 2006, 18:15

Adrian, I will use English from now on, to avoid confusion.

In the English original you posted, you and Mr. Brusewitz state (my italics):
What is of current interest from this is that most of these studies would still be quoted as providing strong evidence today and are consequently included in the compendium below but as part of a larger unitary series reflecting more accurately the function of the design. A possible exception might eb the Delmore experiments but as we note below these have been defended by no less a critic than Richard Wiseman.
As I see it, this further stresses my point -- you are using Wiseman's experiment, which is limited to his own notion, against Hansen's critique.

Please, could you direct me to the passage in Wiseman's article where he defends the Delmore tests in question, against Hansen's critique?

Best regards,
C
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » mån 27 mar 2006, 12:39

Adrian, I asked professor Wiseman about his experiment regarding the Delmore tests, and he replied:

"You are correct. I only experimented with that one idea and Hansen's other (and many) criticisms of the tests are valid."

So it seems that you and Mr Brusewitz are making things up after all. Although I disagree with dean Sunesson regarding the qualifications of a future professor of parapsychology, I do think that any scholar in any field of academics should at least have the decency not to alter the writings of other scholars. By my standard, you are apparently not qualified.

/C
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

adrian parker
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 23 mar 2006, 09:58

Inlägg av adrian parker » tis 28 mar 2006, 11:51

Bäste/a (jag vet inte om Du är kvinna eller man) Garvarn,

Tack för ditt artiga och lärorika svar. Det gläder mig att det finns en positiv ton och jag hoppas att det kan fortsätta att vara ett meningsfullt utbyte. Jag skall försöka för min del att vara öppen till kritik och synpunkter och jag kan säga på en gång att jag gör inget anspråk på att sitta med den slutgiltiga bedömningen på detta kontroversiella område.

Jag skall just iväg på en utländsk konferens så jag måste svara kortfattat och jag hoppas at Du/Ni ursäktar att jag inte hinner med att språkgranska texten.

Om man går till Wisemans ursprungliga artikel (JP, 1995, 59, sida 1) läser man i fotnoten om hur ett samarbete hade skett mellan Wiseman, Kathamani, och Hansen (och några till) för att utforma hur man bäst skulle kunna testa hypotesen som hade sitt ursprung i Hansens artikel. Det är alldeles riktigt att Hansen ursprungliga hypotesen handlade om ev. "reflektiva ytor" men man kan förmoda att som magiker vill Hansen inte direkt avslöja att det var en ”shiner” som var främst misstänkt. Ett sådant samarbete för att specificera testningen är faktiskt inte ovanligt bland parapsykologer och kritiker och jag hoppas vi kan enas om att seriösa parapsykologer inte är alla idioter. Däremot vill jag säga igen att det är beklagligt att samarbetet inte ägde rum inför testningen. Hur som helst kan vi förhoppningsvis enas om att Delmore fallet inte hör till den bäste evidensen och visst kan det finnas andra kanske mera ev. långsökta metoder om hur Delmore kunde ha fuskat. Poängen är återigen att man kan aldrig bevisa psi (Donald West - en ledande kritiker som var examinatorn på min doktorsavhandling - uttryckte detta så här: ”the human ingenuity which invents safeguards can always at a later stage think of ways around them”) men man kan se om meningsfulla hypoteser kan testas.

I stället för att ändlöst diskutera detta fall skulle jag att vi ägnar våra begränsade resurser att få till stånd ett konstruktivt samarbete för att hantera de ockulta program som tv-kanalerna på ett okritiskt sätt öser ut. Kan vi inte utöva lite påtryckningar om att någon sakkunnige skall vara med för att diskutera de ev. normala förklaringarna? Ni/Du kanske har i detta avseende sett den artikel som jag skrev ihop med Nils Wiklund (Psykologtisdningen 2004, 17).

Mvh

Adrian

Användarvisningsbild
Markus
Inlägg: 1563
Blev medlem: mån 14 mar 2005, 00:10
Ort: Uppsala

Inlägg av Markus » tis 28 mar 2006, 12:02

Adrian Parker skrev:Ni/Du kanske har i detta avseende sett den artikel som jag skrev ihop med Nils Wiklund (Psykologtisdningen 2004, 17).
Artikeln finns att läsa här. (Nils Wiklunds sida).
Hälsningar Markus

"Common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen."

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » tis 28 mar 2006, 12:29

Adrian, först och främst -- tack för Ditt svar.
adrian parker skrev:Om man går till Wisemans ursprungliga artikel (JP, 1995, 59, sida 1) läser man i fotnoten om hur ett samarbete hade skett mellan Wiseman, Kathamani, och Hansen (och några till) för att utforma hur man bäst skulle kunna testa hypotesen som hade sitt ursprung i Hansens artikel. Det är alldeles riktigt att Hansen ursprungliga hypotesen handlade om ev. "reflektiva ytor" men man kan förmoda att som magiker vill Hansen inte direkt avslöja att det var en ”shiner” som var främst misstänkt.
Varför kan man förmoda det? Om man nu vill spekulera i illusionist-romantik skulle jag snarare förmoda att Hansen och Wiseman, båda illusionister, kan vara öppenhjärtiga med varandra. Varför skulle Hansen vilja hemlighålla teorin om en "shiner" när Wiseman -- bunden av samma hederskodex bland magiker -- utan att tveka testar den metoden och publicerar resultatet?

Wiseman skriver att han, Wiseman, får idén om en "shiner" i samtal med Hansen -- det är alltså troligt att Hansens egna tankar inte går så långt som till speglar applicerade på skor, utan håller sig allmänt kring reflektiva ytor i lokalen eller speglar Delmore kan ha tagit med sig in.

Men problemet är ju inte huruvida Hansen inbegriper en "shiner" i sin kritik -- problemet är ju att Du och Brusewitz ger sken av att Wiseman vederlagt Hansens kritik. Ni söker ju också retoriska poänger i det att Ni betonar att de båda är illusionister, som om Hansens kritik skulle "tas ut" av Wisemans test. Det är ju en grov förvanskning. Wiseman själv tillstår att det enda han gjort är att testa en "shiner", någon annan uppfattning kan man inte heller få om man läser Wisemans artikel. Men Ni drar ju en helt annan, och helt felaktig och missvisande, slutsats. Det är inte bra, Adrian. Möjligen kan gemene man komma undan med det, men Du är forskare inom parapsykologi -- Du borde inte ägna Dig åt sådant.
adrian parker skrev:Ett sådant samarbete för att specificera testningen är faktiskt inte ovanligt bland parapsykologer och kritiker och jag hoppas vi kan enas om att seriösa parapsykologer inte är alla idioter.
Jag håller på att gå igenom underlagen för några andra områden Du och Brusewitz avhandlar i Er artikel. Min förhoppning är att vi så småningom kan enas om att några seriösa parapsykologer definitivt är idioter.
adrian parker skrev:Däremot vill jag säga igen att det är beklagligt att samarbetet inte ägde rum inför testningen. Hur som helst kan vi förhoppningsvis enas om att Delmore fallet inte hör till den bäste evidensen och visst kan det finnas andra kanske mera ev. långsökta metoder om hur Delmore kunde ha fuskat.
Vi borde kunna enas om att Delmore--fallet inte hör till evidens överhuvudtaget. Vilka "mera ev. långsökta metoder" anser Du att en driven kortkonstnär kan ägna sig åt? Anser Du att dagliga sleight-of-handövningar är utmärkande för ett medium eller för en kortmagiker? Anser Du inte att det är graverande för ett test att försökspersonen är en manipulatör?
adrian parker skrev:Poängen är återigen att man kan aldrig bevisa psi (Donald West - en ledande kritiker som var examinatorn på min doktorsavhandling - uttryckte detta så här: ”the human ingenuity which invents safeguards can always at a later stage think of ways around them”) men man kan se om meningsfulla hypoteser kan testas.
Om PSI existerar kan man givetvis bevisa det också. Men om folk vill kunna ägna sig åt att forska om PSI utan att behöva prestera några resultat är det naturligtvis bekvämt att deklarera att det inte kan bevisas. I Sverige kallas sådant "skyddad verkstad".
adrian parker skrev:I stället för att ändlöst diskutera detta fall skulle jag att vi ägnar våra begränsade resurser att få till stånd ett konstruktivt samarbete för att hantera de ockulta program som tv-kanalerna på ett okritiskt sätt öser ut. Kan vi inte utöva lite påtryckningar om att någon sakkunnige skall vara med för att diskutera de ev. normala förklaringarna? Ni/Du kanske har i detta avseende sett den artikel som jag skrev ihop med Nils Wiklund (Psykologtisdningen 2004, 17).
Jag ser gärna att vi fortsätter att diskutera detta fall till det att Du presterat ett svar. Jag kan inte se annat än att Du undviker frågan. Wisemans artikel är tydlig. Wiseman själv är tydlig i vår korrespondens. Ändå hävdar Du och Brusewitz något helt annat. Eftersom Du inte tillstår att det hela var ett misstag, att det är ett resultat av slarv eller dylikt, måste jag dra slutsatsen att Er förvanskning är medveten. Är det så?

Jag har läst Din och Wiklunds artikel (även om jag fann mer substans i Wiklunds egen Paranormala fenomen -- finns dom? och mer nöje i hans recension av Mensonges freudiens. Histoire d'une désinformation séculaire av Bénesteau). Ärligt talat har jag svårt att förstå hur en psykologiskt skolad intellektuell tar Caroline Giertz beskrivning av sina produktioner som varandes i syfte att "få publiken att kritiskt diskutera dessa ämnen" på allvar.

Adrian, har Du ens sett något av de program Giertz producerat? Anser Du inte att det är vanskligt att som forskare tillmäta hennes och andras underhållningsproduktioner något värde som underlag för diskussion?
Senast redigerad av 2 Garvarn, redigerad totalt 0 gång.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » ons 12 apr 2006, 18:47

Hittills i diskussionen har jag berört Parkers (2004) redovisning av Delmore-testen i sin listning i Jakten på den heliga graalen och i Parkers och Brusewitz engelska förlaga: A Compendium of the Evidence for PSI) (Parker & Brusewitz, 2003). Jag har konstaterat att författarna felaktigt anger att Wisemans (1995) isolerade test av en (1) möjlig fuskmetod har vederlagt den kritik som riktats mot Delmore-testen av bl.a. Hansen (1992). Parker har lämnat ett allmänt svar på mina synpunkter här på forumet men vill inte gå in närmare på varför det man skrivit uppvisar sådana avvikelser från källorna. Wiseman (2006) har tillbakavisat Parkers och Brusewitz redogörelse genom att betona att hans test endast avsåg hans egen teori uppkommen i diskussion med Hansen och att Hansens och andras kritik mot Delmore-testerna är giltig. Parkers tystnad kanske kan tolkas som att han inte vidare vill diskutera varför man direkt felaktigt återger vad källorna man refererar till skriver.

Emellertid är det ju fullt möjligt att detta bara är en liten plump i ett i övrigt oklanderligt protokoll, varför det finns anledning att gå vidare. Adrian Parker är undervisande lektor på psykologiska institutionen på Göteborgs universitet och har dessutom kandiderat till den omdiskuterade professorsstolen i parapsykologi (eller vad man nu kallar det för tillfället) i Lund; stringens och vetenskaplighet bör känneteckna en akademiker med ambitioner. Göran Bruzewitz är ordförande i Sällskapet för parapsykologisk forskning och bör som sådan uppvisa åtminstone omdöme när det gäller vetenskapliga skrifter och skrivande. Eftersom författarnas syfte med kompendiet är att motivera fortsatt finansiering av parapsykologisk forskning är det intressant att försöka utröna vilken bild de vill förmedla av den forskning som bedrivits och vilka forskningsinsatser de håller för höga.

Under 1970-talet lanserades remote viewing – eller “fjärrsyn” som det kanske lämpligast översätts till svenska – framför allt av fysikerna Russel Targ och Harold Puthoff vid Stanford Research Institute (inte att förväxla med Stanford University, de har inget med varandra att göra). Targ och Puthoff hävdade att remote viewing kunde utföras av vem som helst och att de mycket goda experimentresultat man uppnått var replikerbara. I korthet går ett remote viewing-test till så att en person (X) beger sig till en avlägsen, för försökspersonen okänd plats (målet) emedan försökspersonen stannar kvar i experimentlokalen. Vid en vald tidpunkt spelar man in de intryck försökspersonen får av målet X befinner sig på. Det är också vanligt att försökspersonen gör enkla skisser av de intryck han eller hon får. En tredje part tar sedan försökspersonens utsaga och/eller skiss till målet och avgör hur väl intrycken stämer överens med målet. I allmänhet testar man flera mål vid samma tillfälle och respektive utsaga ska inte kunna kopplas till respektive mål annat än genom intrycken. Plockar man bort den agentfilmsinspirerade diskursen förefaller remote viewing således vara en form av telepati (Nickell, 1992). I mer fantastifulla anekdoter – se t.ex. www.soultravel.nu – påstår sig dock fjärrsynare kunna se överallt när som helst oberoende av om någon person finns på platsen eller ej.

I Parkers och Brusewitz listning skriver man under rubriken Remote viewing:
The first series of remote viewing experiments by Russel Targ and Hal Puthoff produced a controversy in Nature as to wether references relating to the previous targets, occasionally present in protocols from sessions, could give cues to the judges and thereby explain the successes. Removal of these references by their colleague Charles Tart apparently made little or no differente to scoring levels but Marks and Scott insisted there were still some cues.
Av detta får man lätt intrycket att den kritik som rests mot Targs och Puthoffs tester har vederlagts i det att Tart i efterföljande försök visat att bristerna varit ovidkommande men att kritikerna av envishet ändå hävdar att några brister återstår. Är det så?

Targs och Puthoffs experiment ingick i den statsfinansierade forskning som bedrevs av Stanford Research Institute (SRI) från början av 1970-talet och fram till 1992, då projektet övergick till Sience Applications International Corporation (Wiseman, 1998). De tester som Parker och Brusewitz avser utfördes under det första decenniet på försökspersoner som ansågs vara lämpliga, bl.a. Pat Price och Hella Hamid. En del av dem hade rekryterats från scientiologirörelsen eftersom Puthoff vid denna tid tillhörde den (Alcock, 1998). Targ och Puthoff menade att man utfört fler än hundra experiment och “de flesta” hade varit lyckade. Flera av försökspersonerna hade varit spektakulärt framgångsrika och en av dem kunde dessutom uppvisa prekognition och beskriva platserna inte bara innan de besöktes, utan också innan de överhuvudtaget hade valts (Hines, 2003).

Testerna på SRI följde mönstret; när försökspersonen hade redovisat sina intryck på band skrevs inspelningarna ut och gavs till en oberoende bedömare som sedan besökte var och en av målplatserna och där graderade hur väl utsagorna stämde med dessa. Extrasensorisk perception konstaterades då bedömaren med tillförlit kunde passa ihop en utsaga med en plats (Hines, 2003).

Imponerade av Targs och Puthoffs resultat försökte David Marks och Richard Kammann replikera testerna med fem försökspersoner men lyckades inte nå några resultat bortom ett slumpmässigt utfall. Marks och Kammann hade funnit det nödvändigt att redigera bort information som kunde ge bedömarna ledtrådar om vilken målplats som hade besökts, emedan Targ och Puthoff redovisat att försökspersonernas utsagor hade överlämnats till bedömarna i oredigerad form. Det innebar att om bedömarna i Targs och Puthoffs tester fick utskrifter med ledtrådar om utsagornas inbördes ordning och dessutom en lista på platser där dessa inte ordnats slumpmässigt, var det inga problem att matcha utskrifterna till respektive plats, till och med utan att vara medveten om ledtrådarnas betydelse. Targ och Puthoff hade redovisat att alla beskrivningar lämnats till bedömarna i slumpmässig ordning men när Marks besökte SRI berättade Arthur Hastings, som varit inblandad i bedömningen av utskrifterna, att bedömarna fått en lista på platser i den ordning de hade besökts under testet. När Marks fick se utskrifterna från testerna med Price fann han mängder med ledtrådar som klart angav vilken inbördes ordning utskriften hade i testet – i utskriften för tredje målet refererar man till exempel till “gårdagens två mål”. När Marks och Kammann gjorde ytterligare försök med Targs och Puthoffs metod lyckades man matcha fem utskrifter med fem målplatser perfekt (Alcock, 1998).

Så vad bidrog Charles Tart med? Enligt Parker och Brusewitz gjorde han om testerna och tog bort dessa ledtrådar och kunde i alla fall replikera Targs och Puthoffs resultat. Problemet var dock att ingen egentligen kunde kontrollera detta, Targ och Puthoff vägrade nämligen att lämna ut grunddata ända fram till i juli 1985 (om inte det är graverande inom parapsykologin är det frågan om det går att motivera den som vetenskaplig disciplin) och Tart hade dessutom delvis använt material som redan var känt och till och med publicerat (Hines, 2003).

Emellertid är frågan om ledtrådar i utskrifterna bara en del av kritiken som riktats mot Targ och Puthoff. Alcock (1998) redovisar ytterligare fyra allvarliga brister i testerna.

För det första var de inte oberoende av varandra. Försökspersonerna togs till exempel till respektive målplats och fick feedback direkt efter att ha givit en utsaga. Således blir påföljande utsaga inte oberoende av den första målplatsen. Hastings hade också berättat att olika försökspersoner tenderade att koncentrera sig på olika faktorer. En var till exempel fokuserad på arkitektoniska och topografiska egenskaper emedan en annan fokuserade på Xs beteende och handlingar. Dessutom noterades respektive försökspersons namn överst på utskrifterna, vilket naturligtvis kan ha underlättat för bedömarna.

För det andra fann Marks och Kammann, när de analyserade Hammid-testerna, att skisser fattades för tre av sex tester. De fann också referenser till flera tester med Hammid som inte hade redovisats av Targ och Puthoff. I de så kallade Technologytesterna fann man vidare att mellan ett och fem tester med fem försökspersoner redovisades. Varför hade man redovisat ett av fem test med tre försökspersoner, fyra med en annan och fem med Hammid? Även i dessa tester saknades skisser.

För det tredje saknades det helt kontroll och kontrollgrupper – det fanns alltså ingen referens till ett värde då ingen remote viewing inträffat. Exempelvis kan försökspersonen ha ombetts att göra två utsagor, en för en verklig målplats och en för en påhittad – naturligtvis utan försökspersonens kännedom om att målplatsen inte existerade. Bedömarna skulle sedan ha fått värdera även dessa “falska” utsagor. Man skulle då ha fått en mycket tillförlitligare uppfattning om huruvida något paranormalt verkligen inträffat. Till detta skall läggas att det finns indikationer på att det förekom betydande slarv både under själva testerna och i redovisningen av data.

Sist, men inte minst, var bedömningarna helt och hållet subjektiva och Marks och Kammann kunde under sina egna tester notera hur både X och bedömaren kunde känna mycket starkt för en korrespondens mellan utsaga och målplats emedan det helt klart inte fanns någon. Vi känner igen fenomenet från seanser där publiken kommer ihåg det som passar och glömmer allt som inte gör det, eller från Sasserssons redovisningar av sina egna tester där “svarta klumpar” blir till vad som helst. En forskare som ger utrymme för sådant – eller ännu värre, inte ger akt på sådant – i en experimentell forskningsdesign bör naturligtvis syssla med något annat.

Kanske Alcocks egen sammanfattning bäst beskriver Targs och Puthoffs forskning:
Given these various criticisms, there should remain little doubt that the Targ-Puthoff studies are fatally flawed, and that rather than trying to save something from them by arguing whether or not a given flaw pertains to a given subset of trials, remote viewing proponents should instead design and run a proper, well-controlled experiment with an appropriate control group.
Vad man kan konstatera är att Parker och Brusewitz återigen bagatelliserar kritik och försöker ge sken av att det fragment de redovisar har bemötts. Vad värre är, de listar uppenbar “crank science” som att det är något som fortfarande refereras till som starka bevis för PSI. Targ och Puthoff vägrar lämna ut grunddata, vilket de för övrigt gjorde även gällande sina tester av Uri Geller. De uppvisar tydliga och allvarliga metodologiska brister i allt de företar sig inom parapsykologin. De har med rätta kallats parapsykologins Helan & Halvan (Randi, 1982) – vad kallar man någon som söker stöd för fortsatt parapsykologisk forskning genom att hänvisa till deras arbeten? Jag är osäker på om Parkers meriter går utanför psykologin men varje forskare som ägnar sig åt eller intresserar sig för experimentell forskningsdesign bör känna igen skräpvetenskap när de ser den. Ingen seriös forskare kan rimligen betrakta Targs och Puthoffs tester av remote viewing som något annat än just skräpvetenskap.

Att Torbjörn Sassersson glatt rubricerar delar av Parkers och Brusewitz listning som “Kvalitetsbevis” när han klistrar runt den må vara hänt – han är en lekman med liten eller ingen förståelse för vetenskaplig metodik. Men vad är Adrian Parker? Och vad är Göran Brusewitz? Är det deras omdömen man ska satsa pengar på när de fiskar efter fortsatt finansiering av svensk parapsykologisk forskning – omdömen som framhåller Targ och Puthoff som exempel på framgångsrikt forskningsarbete?

Jag har tidigare strukit Delmore-testerna från “bevislistan” och jag anser mig lugnt kunna stryka även remote viewing-testerna av Targ och Puthoff. Men jag skymtar en systematisk förvanskning i Parkers och Brusewitz artikel som oroar mig allt mer. Möjligen kanske författarnas – om de nu är representativa – artikel i slutändan ger en bild av nivån på svensk parapsykologi snarare än en rättvisande redovisning av "strong evidence".




Alcock, J., (1988). A Comprehensive Review of Major Empirical Studies in Parapsychology Involving Random Event Generators or Remote Viewing. I Commission on Behavioral and Social Sciences and Education, Enhancing Human Performance: Issues, Theories, and Techniques. Washington: National Academy Press. Online.

Hansen, G. P., (1992) The Research With B.D. and the Legacy of Magical Ignorance. Journal of Parapsychology, 56, December. Online.

Hines, T., (2003). Pseudoscience and the Paranormal. New York: Prometheus.

Nickell, J., (1992). Missing Pieces. How to Investigate Ghosts, UFOs, Psychics, & Other Mysteries. New York: Prometheus.

Parker, A., Brusewitz, G., (2003). A Compendium of the Evidence for Psi. European Journal of Parapsychology, 18, 33–51. Online (PDF).

Parker, A., (2004) Jakten på den heliga graalen. Parapsykologiska Notiser och Nyheter, 21, januari. Online på tidskrift.nu.

Randi, J., (1982)., Flim-Flam. Psychics, ESP, Unicorns and Other Delusions. New York: Prometheus.

Wiseman, R., (1995). Testing the notion that a "foot shiner" could have been used during the Delmore experiment. Journal of Parapsychology, The, March. Online.

Wiseman, R., (1998). Experiment One of the SAIC remote viewing program: a critical re-evaluation – Sience Application International Corporation. Journal of Parapsychology, The, December. Online

Wiseman, R., (R.Wiseman@herts.ac.uk). (2006, mars, 23). Svar på fråga angående Wisemans test och dess relation till Hansens kritik. E-post till mottagaren. (garvarn@hotmail.com)
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

jwest
Inlägg: 51
Blev medlem: sön 08 maj 2005, 06:56

Inlägg av jwest » lör 15 apr 2006, 12:09

Möjligen kanske författarnas – om de nu är representativa – artikel i slutändan ger en bild av nivån på svensk parapsykologi snarare än en rättvisande redovisning av "strong evidence".
Jag har inte tid att ge mig in i någon lång diskussion, men eftersom jag (Joakim Westerlund) och även min kollega Jan Dalkvist hör till den extremt lilla grupp svenskar som (i liten utsträckning) bedriver parapsykologisk forskning vill jag säga några ord till vårt försvar. Vi anser att man måste ställa mycket höga metodologiska krav på parapsykologika experiment för att eventuella positiva resultat skall vara värda att uppmärksammas. Den forskning av Targ och Puthoff som redovisas ovan kommer inte i närheten av att uppfylla dessa krav utan borde genast ha förpassats till papperskorgen.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » lör 15 apr 2006, 13:22

jwest skrev:Vi anser att man måste ställa mycket höga metodologiska krav på parapsykologika experiment för att eventuella positiva resultat skall vara värda att uppmärksammas. Den forskning av Targ och Puthoff som redovisas ovan kommer inte i närheten av att uppfylla dessa krav utan borde genast ha förpassats till papperskorgen.
Då vet jag inte om vi har så mycket att diskutera. Jag anser själv att parapsykologisk forskning i allra högsta grad är legitim men jag anser inte att den ska motiveras med referenser till skräp. En vida allvarligare problematik är att man som ordförande för en intresseförening för parapsykologisk forskning och som universitetslektor nedlåter sig till att ägna sig åt rena förvanskningar. Vill man tas på allvar är korsade fingrar bakom ryggen ingen lämplig strategi.

Som jag ser det måste parapsykologin var mycket noga med metodologin, men också med att hålla en uttalad distans till aktörer både inom och utanför forskningen som helt struntar i eller är mindre nogräknade med metodologin. I det arbete jag hittills sett av Dig – Dina, Dalkvists och Biermans simuleringar, har jag inte funnit någon anledning att frusta (det kan också bero på att jag inte begriper hälften av det) och Dalkvists rågång gentemot Sassersson i det av honom genomförda remote viewing-testet var uppfriskande konsekvent.

Dessvärre är jag en glappkäft och ibland – alltid enligt somliga – plump. I det här fallet har jag gjort mig skyldig till att dra alla över en kam, vilket jag naturligtvis inte borde ha gjort. Jag har inget problem med svensk parapsykologi, utan snarast dess i mitt tycke mest högljudda representanter. Så länge jag har deltagit – härjat enligt somliga – i dessa diskussioner är det dessvärre dessa högljudda representanters arbeten man klistrar runt. Icke desto mindre ber jag allvarligt om ursäkt för att jag själv inte gjort skillnad på seriös och oseriös parapsykologi, emedan mitt egentliga syfte är att påpeka det viktiga i att göra just den skillnaden och också att påtala den när andra inte förmår att göra den.

Så, förlåt mig, jwest.

I mina utfall mot Parker och Brusewitz kommer jag hädanefter inte att slentrianmässigt betrakta dem som "svensk parapsykologi".
Senast redigerad av 2 Garvarn, redigerad totalt 0 gång.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » mån 17 apr 2006, 01:26

I Parkers och Brusewitz (2003) artikel står att läsa:
The RNG experiments by Helmut Schmidt have retained their status and were replicated by him many times.
Innan jag redovisar vad det är för status Schmidts experiment har bibehållit kan det vara intressant att be läsaren titta på citatet en gång till. Notera hur författarna faktiskt ger Schmidts experiment dignitet därför att de replikerats av honom själv många gånger. Har inte Parker och Brusewitz missförstått något metodologiskt mycket väsentligt? Att replikerbarhet är viktigt verkar man vara på det klara med – man betonar till och med att Schmidts replikerat sina experiment många gånger. Men där slutar också den vetenskapsteoretiska insikten. Christensen (2004) kanske kan bidra med den pusselbit författarna saknar (min kursivering):
I praktiken arbetar man utifrån att vetenskapen är underställd kravet på upprepade, kritiska tester av hypoteser, innan en egentlig teori kan läggas fram. En teori kan därmed endast accepteras om den lever upp till replikerbarhetskriteriet, vilket innebär att det (i teorin) ska vara möjligt för vem som helst som känner till den aktuella vetenskapens teori och metod, att när som helst kunna replikera experimentet och få samma resultat (sid. 27) /… / …ett av de mest grundläggande kraven inom naturvetenskaplig forskning, replikerbarhetskriteriet, vilket innebär att ett uppnått resultat måste kunna bekräftas av andra (sid. 108).
Schmidt kan således replikera sina egna experiment varje dag i evigheter om han så vill, det har inget vetenskapligt värde. Det är först när andra kan replikera Schmidts studier som teorin (om det nu Schmidt formulerat någon sådan) kan accepteras. Har Parker och Brusewitz helt enkelt skrivit fel? Knappast, man använder Schmidts egna replikeringar som argument, som tecken på att hans resultat är valida. Det är alltså inte slarv, utan en medveten skrivning. Författarna har helt enkelt inte ens en grundläggande insikt om experimentell forskning. Gällande Brusewitz må det vara hänt men Parker är undervisande lektor i psykologi, han bör åtminstone ha elementära kunskaper i ämnet. Så är uppenbart icke fallet.

Så vad är det Schmidt har gjort och vad har hans arbete för status? “RNG” står för Random Number Generator, vilket i översättning blir precis vad det är: en apparat som genererar slumptal (Journal of Parapsychology, 2003). I Schmidts experiment användes slumpgeneratorn för att tända en av flera lampor. I prekognitionstesterna fick försökspersonen trycka på en knapp för att markera vilken lampa som skulle komma att tändas, vid clairvoyancetesterna bestämdes vilken lampa som skulle tändas innan försökspersonen tryckte (Hines, 2003).

Kritiken som riktats mot Schmidts arbete är tämligen omfattande. De flesta av Schmidts tester saknar kontroll eller kontrollgrupp, kontinuerlig feedback under testerna sker rutinmässigt, grundlig analys av data saknas, han arbetar i det närmaste i isolering från andra forskare, förutom för hans studie 1986 är rådata inte tillgänglig för andra forskare, den “modulus 4”-generator han använt har visat sig producera ett överskott av siffran 4 i förhållande till 1, 2 och 3 – i flera fall har just detta överskott av 4 representerat det signifikativa i testresultaten, Schmidt ignorerar helt förslag om förbättringar gällande sin forskningsdesign, ibland agerar han själv både försöksledare och försöksperson, för att gynna testförhållanden låter han försökspersonerna ha fri tillgång till apparaturen och i vissa fall har försökspersonerna gjort testserier utan att någon försöksledare är närvarande överhuvudtaget. Alcock (1988) sammanfattar:
My review of this data-base leads me to conclude that there is no evidence in any of these REG studies of any effect which needs explanation by reference to PSI forces. None of the studies as they stand would be accepted for publication in a good psychology research journal, in my view, quite apart from their subject matter. They are all flawed, some terribly so.
Den hypotes om lokal bias Palmer (1996) avfärdar vederlägger inte på något sätt den övriga kritik som riktats mot Schmidt. I själva verket finner Palmer (1997) själv bias i Schmidts tester i en senare artikel. Emellertid har Parker och Brusewitz valt att inte nämna denna.

Jag finner således återigen att Parker och Brusewitz systematiskt bagatelliserar den kritik som riktats mot de forskningsresultat de presenterar som “strong evidence”. Men jag skymtar också en förklaring till författarnas brist på omdöme – de har helt enkelt inte någon grundläggande kunskap om metodik. Det förklarar emellertid inte deras villighet att ägna sig åt regelrätt förvanskning (se tidigare inlägg).

Utan tvekan kan även Helmut Schmidts forskning göra Delmore-testen och Targs-Puthoffs remote viewing-verksamhet sällskap på slagghögen. Förvisso inte ett smickrande omdöme men icke desto mindre en korrekt status.


Alcock, J., (1988). A Comprehensive Review of Major Empirical Studies in Parapsychology Involving Random Event Generators or Remote Viewing. I Commission on Behavioral and Social Sciences and Education, Enhancing Human Performance: Issues, Theories, and Techniques. Washington: National Academy Press. Online.

Christensen, G., (2004). Psykologins vetenskapsteori – en introduktion (A. Erlandsson övers.). Lund: Studentlitteratur (originalarbete publicerat 2002).

Hines, T., (2003). Pseudoscience and the Paranormal. New York: Prometheus.

Journal of Parapsychology, The, (2003). Glossary. Journal of Parapsychology, The, Fall. Online.

Palmer, J. (1996) Evaluation of a conventional interpretation of Helmut Schmidt’s automated precognitive experiments. Journal of Parapsychology, The, Juni. Online.

Palmer, J. (1997) Hit-contingent response bias in Helmut Schmidt‘s automated prekognition experiments. Journal of Parapsychology, The, Juni. Online.

Parker, A., Brusewitz, G., (2003). A Compendium of the Evidence for Psi. European Journal of Parapsychology, 2003, 18, 33-51, 18, 33–51. Online (PDF).
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

adrian parker
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 23 mar 2006, 09:58

Chatteubriands brändbara chatter

Inlägg av adrian parker » ons 19 apr 2006, 23:02

Jag lägger märke till hur en smula aggression präglar Chateubriands svar. Detta är inte bra. Detta leder honom till att tillskriva mig ståndpunkter som jag inte stå för. Dessvärre får aggressionen även sitt uttryck i extrema beskyllningar vilket gör att jag börjar undra om jag angrips av någon som egentligen har en religiös hållning i vetenskapens täckmantel. För min del har jag ingen doktrin att försvara så om någon kan belysa att de huvudkällor vilka kompendiet redovisar, innehåller stora brister tar jag gärna emot denna upplysning men gör detta gärna utan en massa föraktfulla kommentar. Försök inte heller att göra mig till någon försvarare av experiment som jag aldrig har spaltat upp som bevis. Fastna gärna inte i ovidkommande detaljer som rimligtvis inte kunde redovisas i ett sådant kompendium inriktat på källhänvisningar. Jag menar alltså vad spelar det egentligen för roll vilken av dem – Hansen eller Wiseman – som först kom på denna hypotes om en ”shoe skiner”? Jag är vän med både Hansen och Wiseman och jag kan säga båda är yrkestrollkarlar som borde har kommit på detta oberoende av varandra) men poängen är att denna hypotes testades och förkastades. Och varför är det så omöjligt för Chateubriand att tro på att parapsykologer och kritiker samarbetar? Jag hade hoppades att Chateubriand skulle visa ett vidare exempel på detta goda samarbete och jag kan säga att möjligheten fortfarande finns om han ändrar sin ton och sin taktik.

Chateubriand är kanske retad av att han inte fick ett snabbt svar av mig vilket jag kan förstå. Det är kanske då av intresse att nämna hur min utlandsvistelse blev längre än ursprungligen var tänkt. på grund av ett besök hos Tony Cornell i Cambridge. Tony Cornell är nutidens mest erfarna ”psychical researcher” och en av min ”mentorer”. Det som kan vara av särskilt intresse för läsaren är att Cornell har ett mycket bra anseende som skeptiker och har ägnat många år åt att undersöka spontana fenomen. I kontrast till dessa ockulta program som tycks vimlar av spökeri, har Cornell gjort cirka 2000 timmes videoinspelningar på diversa hemsökta slott och borg i England utan att kunna dokumentera något fenomen på film som han ansåg helt övertygande för någon utomstående. Cornell var lärjunge till den legendariska kritiken och ledande expert inom magi, Erik Dingwall. Eftersom Chateubrant verkar ha vissa förvrängda nedlåtande bilder om parapsykologer, skall jag ge mig friheten att skryta om att jag har på min vägg ett brev från Dingwall där det skrevs att jag står på hans ”short list” (bästa val) för sökanden året 1985 till Koestlerprofessoruren i Edinburgh. I själva verket hade jag då bara nyligen doktorerad så jag inte sökte den tjänst som Bob Morris så småningom fick och i ställer hamnade i Sverige. But that is another story….

Låt mig med en viss risk att uttrötta läsaren nu kommer med ett kort svar på Chateubriands beskyllningar. Det bör först betonas återigen hur jag i mitt tidigare bemötande och även i själva artikeln skrev att Delmore-experiment inte skall sättas upp som ett exempel på forskning som tilldelas det högste bevis värdet. Eftersom hypotesen om kortkonst och förekomsten en ”shoe shiner” tas upp i ändlösa diskussioner föreslår jag att Kellys egna svar i Journal of Parapsychology (1992) läsas. Kelly skriver att det fanns ”no ready made optical paths enabling BD or anyone else in the room to glimpse a target by way of windows, door knobs, spectacles, reflector surfaces” och tillägger att den metodolog och magiker, Percy Diaconis, som Chateubrant gärna hänvisade till, beskrev deras uppläggning som “beyond reproach.” (bortom kritik). Det kan förstås hävdas att Kelly hade fel eller t. o. m. att han ljög men det som jag då tycker är märkligt (fast det inte räcker för mig som övertygande bevis, förstås) är att Delmore lyckades på en mycket hög nivå även vid RNG-testning där sådana ev. fuskmetoder inte kunde användas.

Chateubriand beskyller oss även för att betrakta Targ och Puthoffs arbete med remote viewing som bevis. I själv verket omnämner vi kortfattat i kompendiet den debatt som ägde rum i tidkriften Nature om deras tidigare arbete. Då gav vi referenser till Marks och Tarts olika uppfattningar om experimentets svagheter. Jag tror att det var Targ som fick sista ord i Nature då han hävdade att borttagningen av ev. ledtrådar gjorde ingen skillnad till prestationen. För att ändå vara rättvis mot Marks lade vi dock till ordet ”apparently” – det vill säga att det verkade har gjört ingen skillnad. Förtjänar denna spalt verkligen de sorters föraktfulla beskyllningar som Chateubrant kommer med?

Jag hoppas att Chateubriand respektera att jag inte går in i denna debatt eftersom 1) efter så många år är det meningslöst och är mest av historiskt intresse för framtids metodologi för att utesluta ev. ledtrådar innan experimentet utförs 2) det är ovidkommande till de senare experiment om remote viewing med den förbättrade metodologin, vilka citeras i kompendiet. Jag vill dock säga att en äkta skeptiker får nog granska sina egna skeptiska hypoteser och sina egna källor. I detta avseende har David Marks bok visat sig vara en mindre pålitlig källa. Till exempel gjorde BBC för tjugo år sedan en granskning av denna debatt (Chateubrant kan få tag detta genom att kontakta SPFs webbsiteansvarig, Jonas Lillegren) vilken gav en helt annan bild än Chateubrant målar grundat på denna bok.

Jag kan gott aacceptera vissa missförstånd i en debatt men jag anser att det var direkt ohederligt att missbruka citatet om ”psi kan inte bevisas”. Poängen om skillnaden mellan bevisindicier och formellt slutbevis (eng. proof) kan knappast har undgått läsaren.. Om citatet från mig missbrukas för att avsiktligen blanda upp dessa begrepp som skribenten gör, då för att vara konsekvent måste han anse att inget inom fysik, biologi eller kemi skall heller beskrivas som ”bevisat”. Enligt Chateubrants resonemang blir universitet då en skyddad verkstad inte bara för parapsykologi utan för all vetenskap. Huvudpoängen att kontroversiella fenomen anses som ”bevisade” (i talsspråk) när vi först förstår dem, struntas totalt i.

Chateubriand tycker slutligen att det är märkligt att Wiklund och jag ens bry oss om att bemöta de påståenden som Caroline Giertz och andra programledare kommer med i massmediet. Jag vill påminna läsaren att vi på universitet har som en skylldhet - som kallas vår tredje uppgift - att informera allmänhet om vetenskaplig inställningar till sådana hetta frågor som tv-program tar upp. Jag vet genom mina studenter att en stor del av befolkning tittar på dessa program och är imponerad av dem. I jämförelse får det frågas hur många läser Fokvett eller ens känner till den? Svaret är dessvärre pinsamt: ingen bland de hundratals studenter som jag har frågat.

Jag tycker att om vi bör göra det till vår gemensamma sak att rätta till denna bild men det måste först ske vissa förbättringar hos VOFs anseende särskilt inom det etiska området. VOF har till exempel gjort allmänheten en stor otjänst genom att ge en generande utmärkelse som ”årets upplysare” till Robert Ashberg när det var faktiskt han som stod bakom några av dessa ockulta program. Enligt det som rapporterades till mig, erkände Aschberg vid prisets utdelning att i hans värld ”är det bara tittarsiffror som gäller” d. v. s. inte etik. Han hävdade vidare att han inte ansvarade för bolagets beslut om att göra ockulta program fast en enkel koll på Internet och samtal med de deltagare bekräftar att han var huvudägaren och chefen på produktionsbolaget. Han förnekade vidare att känna till min begäran att kontrollera källmaterialet till ett av dessa program som propagerade för reinkarnationstro. Hans sekreterare hävdade tull mig raka motsatsen, nämligen att hon en timme innan mitt besök fick ordern direkt av Aschberg att inställa besöket och förbjuda all tillgång till källmaterialet. Det tråkiga är att VOF genom denna prisutdelning kan uppfattas att ha gått ockultismens väg. Med tanke på att vi nu även har fått en professor i parapsykologi vid Lunds universitet som utan någon erfarenhet av alla felkällor i detta område tycker att ESP, PK och Prekognition är slutbevisade och skriver att han bara vill samarbeta med folk av likartade tro, då måste VOFs politiska inflytande vara lika med noll.

När jag läser vidare de övriga debattinläggen, känns det som jag har hamnat i ett olustlustigt sällskap på en maskerad ball där folk hälla alla möjliga giftsubstanser som de kan får tag på, in i stackars Torbjörn Sassersons redan överfyllda bägare. Låt mig dock gör ett klargörande innan Chateubriand beskyller mig nu för att tvinga honom att dricka från Torbjörns bägare. När Torbjörn skickade mig den första TV4 s (s. k. 9-11) inspelning, opponerade jag mig direkt till hans slutsats eftersom jag ansåg att det var en stor felkälla välja på en bild som hade varit mycket i nyhetsmediet. Torbjörn vet också att jag tycker att han borde ha hanterat sitt misslyckande med min kollega, Jan Dalkvist, på ett mer ödmjukt sätt. I stället för att komma med personangrepp kunde han ha begärt en ny uppläggning under vad han nu ansåg vara mera gynnsamma psykologiska förhållanden.

Däremot får det sägas att oavsett hur man ställer sig till Torbjörns påståenden motiveras inte de föraktfulla och elaka angrepp som förekommer i dessa spalter. VOF gör anspråk att tillhöra ett humanistiskt synsätt. Låt oss visa upp då en högre etisk hållning och den sorts respekt för andra som mina CSICOPs och humanistvänner Jim Alcock och Ray Hyman visar. Även lite ödmjukhet skulle platsa bra och vinna gehör hos allmänheten eftersom ingen besitter den slutgiltiga sanningen om hur naturen och hjärnan fungerar. Seriösa parapsykologer arbetar under mycket svåra förhållanden för att se om och hur vissa fenomen kan fångas av vetenskap. Gemensamt stöd och respekt i ställer för förakt, tycks inte bara vara önskvärt utan en förutsättning för att nå vårt gemensamma mål att förstå världen.

Återigen får jag be om ursäkt för att jag av tids brist inte har hunnit språkgranska denna text.

Adrian

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » fre 21 apr 2006, 00:16

Dear Mr. Parker,

First of all, I am sure that the visitors of this forum make allowance for your shortcomings in the Swedish language. I will, however, address you in English this time. Your last reply leads me to believe that the reservations you make regarding your writing may also pertain to your reading. Furthermore, although I appreciate your attempt at word-play in the title, the thin line between humour and drivel is language, and if my writing in English allows you to do the same, maybe your next attempt will be more successful.

So far in this discussion, I have argued that you and Mr Brusewitz (Parker & Brusewitz, 2003) are systematically depreciating the critique raised against the research you refer to as constituting "strong evidence" for PSI.

In the case of the Delmore tests, you trivialise Hansen's (1992) methodological critique to a mere suggestion of Delmore using "card skills". You also minimize Delmore's capacity as a conjurer to him having "some, albeit apparently elementary, card skills" -- thus displaying a fundamental ignorance of the time and practice necessary to execute the sort of sleight-of-hand techniques that Delmore bragged about and performed publicly. Far more serious is the fact that you claim that the Delmore tests "have been defended by no less a critic than Richard Wiseman", while the paper you refer to only contains and concerns Wiseman's (1995) test of his own notion of a "foot shiner". Wiseman (2006) has confirmed this and he also states that Hansen's critique is valid - quite the contrary of what you are claiming. Hansen (2006) adds that you do indeed make it sound as if he has proposed the "shiner" while this is not the case.

Regarding the Targ and Puthoff remote viewing research you list, I have shown that you have narrowed down the vast methodological critique (Alcock, 1988) to a question of cues; an issue you try to neutralize by arguing that Tart removed them and still achieved the same results. But even if Tart had effectively removed the cues (which he didn't), there are still a mass of methodological flaws in the Targ and Puthoff research - flaws that are evident to anyone with the slightest knowledge of methodology. Even your Swedish colleague Mr. Westerlund doesn't hesitate to dismiss the Targ and Puthoff research as rubbish (see his post above), an opinion I hope he expressed when he had the opportunity to read the draft of your compendium. And furthermore, I would have appreciated your own comments on Marks' critique instead of being referred to a BBC TV show.

As for the Schmidt research, I have made a point of the fact that you credit it with dignity because it has been replicated by Schmidt himself. I emphasized that Schmidt is free to replicate his own tests for all eternity, it still doesn't render it scientifically credible. I find it alarming that someone aspiring to academic chairs in a controversial field such as parapsychology lacks this insight. However, the main issue is that you again belittle the mass of criticism (Alcock, 1988) and highlight the rejection of one biased suggestion (Palmer, 1996), ignoring the fact that the same observer (Palmer, 1997) later suggested another bias.

In your replies, you go to great lengths to avoid the main issues. You turn the fact that you have distorted the extent of Wiseman's test into a question of whether it was Hansen or Wiseman that came up with the idea of a "foot shiner". In desperation, you theorize that it at least would have been probable that Hansen also came up with the idea, being an illusionist like Wiseman. That is beside the point. You are stating that Wiseman has defended the Delmore tests against the criticism of Hansen. That is utter nonsense and it is plain to see for anyone able to read. Wiseman is very clear on this point: Hansen's, as well as other's, critique is valid; his own test was limited to his own notion. The stunt you have pulled is not even a rhetorical one, it is just plain ugly and if you find it aggressive of me to point that out, then so be it.

You also comment upon the Targ and Puthoff research in your latest reply. I am accusing you of regarding their work as evidence, you say, when I should have noted that you in fact mention that their Nature article caused controversy. This, evidently, makes it wrong for me to question that you mention the Targ and Puthoff research at all in a compendium entitled "A Compendium of the Evidence for PSI"? A paper that you claim presents "evidence that appears to refute" the assertion that there is no evidence for PSI, and which is "concerned with laboratory studies and experimental evidence"? And since when does the account of some research followed by an account of the rebuttal of criticism against it constitute a reservation? What you are doing, in essence, is lining up a series of highly suspect and criticised research projects (but you claim they provide "strong evidence"), then you dutifully give reference to some fragment of the critique (but you make it look like it is all the critique) raised against them, which of course have been rejected and thus leaves the impression that the projects have been scrutinized, questioned and cleared. This is not only the impression I get, I believe that this is the impression you intend to make.

Then you try to put my allegations down to some kind of confusion regarding levels or degrees of evidence. You claim that there are different degrees of evidence, and that the reason I criticise you is that I am mixing them up. Let me be perfectly clear on this: the research I have commented on in your compendium so far - the Delmore tests, the Targ and Puthoff research and the work of Schmidt - does not constitute evidence on any level or to any degree. It is, and please excuse me for being blunt, crap science. This means that it doesn't even constitute science by any methodological standard. Whatever level or degree of evidence you set as standard for your compendium, the research I have commented on doesn't qualify. So I suggest that you give the linguistic approach a rest.

You also make general comments about my person and as my focus is on your article, I will only make a note on your ad hominum tendencies. You wonder if you are being attacked by someone with a religious attitude in scientific clothing. You give me pointers on what a "real skeptic" would do. You notice that aggression characterizes my reply. My comments are contemptful. I make extreme allegations. I make a lot of fuss over nothing. Mr Parker, could you please give as much attention to my arguments as you do my person? If I am guilty of insulting you, I have at least done so in the context of your compendium.

You seem to think that I regard collaboration between parapsychologists and skeptics as impossible. I do no such thing. But I do reject the division you take. A parapsychologist is a parapsychologist, "believer" or "skeptic". And not only do I think that collaboration between believing and skeptic parapsychologists is possible, I salute the co-operation of, for instance, Richard Wiseman and the late Robert Morris and others (Wiseman, 1997). In fact, I salute any collaboration between male, female, black, white, straight, gay, young and old scientists of any discipline or disciplines, as long as the scientific work is conducted in a methodologically sound manner. But, and I want to make this absolutely clear, I see no benefit what so ever in the activities of crackpots calling themselves scientists, in collaboration or not.

As for your comments on VoF, the Swedish Skeptics, I would prefer it if you addressed them separately. I am not speaking on their behalf - in fact, most of them would probably prefer me to debate elsewhere, since "confrontation is not scientific", or at least interesting only at a distance. I am in full agreement with you regarding the award being given to Robert Aschberg, I even think that I have written about it in this forum. But I think the awards as such are great events and in most cases rightfully earned. But this is off-topic and I can not see how it relates to your compendium.

I find it utterly disgraceful that you take the opportunity to reflect on Professor Cardena getting the "parapsychological" chair at Lund University. It is a well-known fact that you applied for it and was rejected. Mr Parker, bitterness can be very ugly. Smell the coffee and let it go. But since you have set the standard on this one, I will offer my own reflection. I find it perfectly logical that a psychologist that fails to recognize a difference between general human testimony and the recall of paranormal experience finds it difficult to further an academic career. Just to get you started, I refer to Gandhi and Oakley (2004) who experimented with the effect of calling a hypnotic induction either "hypnosis" or "relaxation", or Wiseman's and Greening's (2005) experiments with alleged psychokinetic ability and verbal suggestions. But I'm confident that there is a multitude of other literature on the effect emotions, belief, superstition and sociocultural influence can have on human perception and experience.

In conclusion, I would like to bring us back to the real issue of this discussion, your compendium. To make progress easier, I will clarify some questions for you. Feel free to respond in an order of your choice.

1. Why do you state that Wiseman has defended the Delmore tests against the critique of Hansen, and on what do you base this statement? Please quote actual text that explicitly supports your statement.

2. How serious do you regard tests with skilled, performing card magicians as subjects, and experimenters lacking any knowledge of sleight-of-hand card techniques?

3. Do you think that one or several experimenters' observation of a card magician is a sufficient safeguard against sleight-of-hand techniques being employed in a test situation?

4. In your opinion, what would be the reason for a person with a PSI ability of "seeing" cards in some manner to spend hours on fine motoric training with card decks on a daily basis?

5. What do you think of experimental scientists that refuse peer access to raw data?

6. What do you think of experimental scientists that let subjects run tests unattended to, by themselves?

Finally, I must tell you that your name-dropping has generated some amusement, even among the ones you dropped.

Awaiting your reply,
Garvarn


References

Alcock, J., (1988). A Comprehensive Review of Major Empirical Studies in Parapsychology Involving Random Event Generators or Remote Viewing. I Commission on Behavioral and Social Sciences and Education, Enhancing Human Performance: Issues, Theories, and Techniques. Washington: National Academy Press. Online.

Gandhi, B., & Oakley, D.A., (2004). Does ’hypnosis’ by any other name smell as sweet? The efficacy of ’hypnotic’ inductions depends on the label ’hypnosis’. Consciousness and Cognition, 14, 304-315.

Hansen, G. P., (1992) The Research With B.D. and the Legacy of Magical Ignorance. I Journal of Parapsychology, 56, December. Online-artikel.

Hansen, G.P., (gphansen2001@yahoo.com). (2006, april, 20). Correspondence concerning the Parker & Brusewitz (2003) article. E-mail to recipient.

Palmer, J. (1996) Evaluation of a conventional interpretation of Helmut Schmidt’s automated precognitive experiments. Journal of Parapsychology, The, Juni. Online.

Palmer, J. (1997) Hit-contingent response bias in Helmut Schmidt‘s automated prekognition experiments. Journal of Parapsychology, The, Juni. Online.

Parker, A., Brusewitz, G., (2003). A Compendium of the Evidence for Psi. European Journal of Parapsychology, 2003, 18, 33-51, 18, 33–51. Online (PDF).

Parker, A., (2004) Jakten på den heliga graalen. Parapsykologiska Notiser och Nyheter, 21, januari. Online på tidskrift.nu.

Wiseman, R., (1995) Testing the notion that a "foot shiner" could have been used during the Delmore experiment. I Journal of Parapsychology, The, March. Online-artikel.

Wiseman, R., (1997). Deception & Self-Deception: Investigating Psychics. New York: Prometheus.

Wiseman, R., & Greening, E., (2005). ’It’s still bending’: Verbal suggestion and alleged psychokinetic ability. British Journal of Psychology, 96, 115-127.

Wiseman, R., (R.Wiseman@herts.ac.uk). (2006, mars, 23). Correspondence regarding Wiseman’s (1995) test of a ”foot shiner” in relation to Hansen’s critique. E-mail to the recipient. (garvarn@hotmail.com)
Senast redigerad av 1 Garvarn, redigerad totalt 0 gånger.

adrian parker
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 23 mar 2006, 09:58

Inlägg av adrian parker » sön 23 apr 2006, 19:45

Debattavslutning

Det var inte meningen att jag skulle såra Chatteubriandts stolthet genom att spela med hans namn som Chatterbrant. Eftersom han av okänd anledning väljer att gömma sig bakom ett sådant namn, var det att förväntas att han skulle ha lite humor och tåla litet skoj med namnet utan att ta detta till hjärtat. Jag beklagar och skyller detta på min dåliga engelska humor.

Chatteubriandt har för sin del tydligen även behärskat konsten att vara otrevlig på engelska. Han får dock hitta en annan måltavla för sina konster.

Han kan dessvärre helt enkelt inte låta bli att insistera på att jag skall försvara experiment som han så gärna vill kasta pilar på. Faktumet är att mycket av hans sakliga kritik mot Delmore-försöket och mot Targ och Puthoffs tidiga arbete, delar jag. Det finns visserligen mindre åsiktsskillnader mellan oss, främst beträffande vem som man skall tro på (vi vill inte tro på någon utan låter rapporterna talar för själva), men dessa skillnader är inte viktiga eftersom experimenten inte tilldelas större vikt, så varför skulle jag ägna värdefull tid och energi åt att hålla på älta om sådant med någon som är föraktfull och elak och bara vill ha någon att slås med?

Naturligtvis blev jag först förbryllad av att jag har utlöst så mycket aggression men jag undrade om det är så att kärnan i hans problematik, är hans påstående:

“A parapsychologist is a parapsychologist, "believer" or "skeptic".

Jag beklagar men jag står faktiskt någonstans i mitten mellan troende och skeptiker. Jag tar gärna på mig en av dessa motsatta roller när jag möter extrema åsikter, och det är precis det som Chatteubriandt inte tål. Att jag skrev kompendiet blev ett uttryck för precis denna ståndpunkt: Att jag behöver bemöta alla dessa extrema påståenden om hur efter 100 års forskning fanns det inget bevis för psi.

Alla experiment har sina brister men många av de experiment som finns på listan saknar en lätt förklaring. Visst kan det vara så att många välansedda försöksledare och vanliga försökspersoner fuskade, visst kan även de skeptiska utomstående personer som bevittnade Schmidts 1993 experiment (och det var detta experiment som det sattes mest bevisvärde på) har varit betalda att ljuga (detta är dock ren spekulering från min sida.), visst kan Bob Morris som Chatteubriandt med all rättighet beundrar, har fuskat när han replikerade Schmidts arbete (även om han förmodligen av okänd anledning inte fuskade nästa gång då försöket inte gav signifikans), och visst kan man konstatera att kompendiet inte bevisar som slutbevis att psi finns. Det står uttryckligen så i själva kompendiet. Men, för mig att all dessa bortförklaringar sammantaget kan gälla, verkar en aning långsökt. Det som man kan säga med säkerhet är att det finns ingen annat område inom psykologi (och förmodligen inte ens inom övriga vetenskaper) som har varit så kontrollerat som detta när det gäller att alternativa hypoteser. Det kan nämnas som exempel att Sheldrake och även Wiseman samt Watts har jämfört forskningsrapporter inom parapsykologi, psykologi, medicin, och fysik när det gäller kontroll mot försöksledares påverkan. Parapsykologi låg klart på toppen.

Tydligen har Chatteubriandt en annan uppfattning som, om han skulle tåla att höra detta, jag i min mest skeptiska stunder kan gott förstå. Det vore bra dock om han behöll denna uppfattning utan att visa förakt för andra som inte delar den. Det gläder mig då att han visa respekt för Cardena som har mycket mera extrema åsikter än jag nånsin kunde stå för och som av att bedöma är lika mycket extrem i sitt troende som Chatteubriandt är i sin skepticism. Nåväl, vi är inte alla rationella.

Efter att ha sagt detta, måste jag sätta punkt nu eftersom vid 2 tillfällen har jag bett att vidare diskussion får ske utan förakt och med respekt. Han visar inte ens respekt för detta.

Jag avslutar denna debatt genom att nämna en undersökning utförd av Jim Houran då han upptäckte att de extrema kritikerna och de extrema troende delade en av samma personlighets egenskap. Egenskapen handlade om en gemensam extrem intolerans mot ambiguitet. Det finns inget som jag kan göra åt Chatteubriandts intolerans men om han vill lösa den ambiguitet som uppenbarligen retar honom, måste han tåla forskning inom detta område. Där jag kan återigen hålla med honom är att bevisforskning givetvis får uppfylla de krav som han implicit spaltar upp. Jag avslutar således för min del denna debatt med, åtminstone från min sida, denna vänliga ton.

Jag vill passa på och tacka alla som skrev till mig för deras uppmuntran och stöd.

Adrian

Skriv svar