Hur gör du om du blir bjuden på dop?

[kipphebel3]

Men om det handlar om vuxendop så hade jag nog aldrig gått dit. Sådant är inte värt att fira.

Nej, men det hör väl ändå till ovanligheterna.

[harald]

Ja, tack och lov. Men jag har bekanta som gjort det lik förbannat.

[Tony]

Dop går jag på, men jag skulle inte acceptera att bli gudförälder. Gissningsvis skulle jag inte heller platsa eftersom jag inte är medlem.

Jag har för mig att jag blev utnämnd till det åt min brors barn. Det var ingen som frågade om jag var medlem i kyrkan.
Prästen sa att vi skulle läsa (högt) något trams som hette "Trosbekännelsen". Jag blev lite störd av det. Det var ju fräckt av prästen att förutsätta att jag tror på deras fantasier bara för att jag är där för att titta på ett dop.

[Blafsen]

Jag tar på mig kostymen, går dit och beter mig som folk gör på ett dop. Samma sak med bröllop och begravningar. Skulle man
börja med en massa skeptisk predikan i såna sammanhang gör man nog skeptikerrörelsen en präktig jävla björntjänst. Vore nog att ge sektsnacket vind i seglen.

[kipphebel3]

Jag har för mig att jag blev utnämnd till det åt min brors barn.

Gudförälder, månne? Åtminstone här måste man vara konfirmerad för det. Att ha utträtt ur kyrkan är dock inget hinder... Logik och religion har aldrig gått så bra ihop...

[Vidugavia]

Jag har för mig att jag blev utnämnd till det åt min brors barn.

Gudförälder, månne? Åtminstone här måste man vara konfirmerad för det. Att ha utträtt ur kyrkan är dock inget hinder... Logik och religion har aldrig gått så bra ihop...

Det är faktiskt helt rimligt i och med att dopet är en direkt relation med högste chefen och inte hans underhuggare. Även om du lämnat hans organisation är du trots allt fortfarande du och bror med chefen. Du är del av Guds gemenskap.

Har för mig att det inte ens går att gå ur katolska kyrkan även om man nuförtiden kan sluta betala kyrkoavgiften.

[Tony]

Gudförälder, månne? Åtminstone här måste man vara konfirmerad för det. Att ha utträtt ur kyrkan är dock inget hinder... Logik och religion har aldrig gått så bra ihop...

Fadder tror jag det kallades, men det är tydligen samma sak. Jag är inte konfirmerad, men jag är döpt.

[ttias]

O.S.A.r?

[kipphebel3]

Fadder tror jag det kallades, men det är tydligen samma sak. Jag är inte konfirmerad, men jag är döpt.

Ja. Det är du som får ta ansvar för att barnet uppfostras i den sanna kristna tron.

Tydligen har svenska kyrkan liberalare regler är den finska. I Finland måste man vara konfirmerad.

[C-J]

Jag har för mig att jag blev utnämnd till det åt min brors barn.

Gudförälder, månne? Åtminstone här måste man vara konfirmerad för det. Att ha utträtt ur kyrkan är dock inget hinder... Logik och religion har aldrig gått så bra ihop...

Jag är gudförälder till en kompis son och det var ingen som fråga mig om jag var med i kyrkan. Visst, jag är konfirmerad (av lantlig tradition) och döpt (hade inte så mycket att säga till om det där och då) men det är vida känt att jag är skeptiker, ateist och utgången ur kyrkan. Jag har dock inget emot att vara något slags neutralt bollplank åt grabben i existentiella frågor om det blir aktuellt, men just nu nöjer jag mig gott med att vara någon slags lekfarbror (ingen skillnad där) när det är grillkvällar och andra familjesammankomster.
När det är dags för trosbekännelsen brukar jag som jag gjort sedan 5 års ålder; hålla fingrarna i kors bakom ryggen, mumla med lite och försöka låta bli att flina. Jag är lite barnslig på det viset.

[Dûrion Annûndil]

Jag har inga problem med att hänga med på kyrkliga ceremonier. Men jag avhåller dock från att aktivt delta i moment som nattvarden, rabbla trosbekännelsen, eller annat som inte strikt är för huvudgästens skull. Senaste dopet jag var på stod vi i en ring runt prästen med barnet och symboliskt sände vår välsignelse mot dem med utsträckt arm. Det såg ut som vi alla gjorde Hilter-hälsning, vilket jag tyckte var ofantligt humoristiskt.

[kipphebel3]

Det är faktiskt helt rimligt i och med att dopet är en direkt relation med högste chefen och inte hans underhuggare. Även om du lämnat hans organisation är du trots allt fortfarande du och bror med chefen. Du är del av Guds gemenskap.

Jo jag vet, men har inte hört en så bra förklaring som din. Den skall jag lägga bakom örat

[amandaduregard]

Senaste dopet jag var på stod vi i en ring runt prästen med barnet och symboliskt sände vår välsignelse mot dem med utsträckt arm. Det såg ut som vi alla gjorde Hilter-hälsning, vilket jag tyckte var ofantligt humoristiskt.

Wow! I Svenska kyrkan?!

[Etnavs]

Ofta får man höra argument om dop att det är tradition, kultur, att det inte är farligt bl.a. bl.a.. När är något kultur och när är det religion, och varför är det bättre om man kallar det för kultur? Om innehållet inte spelar någon roll, skulle vi då acceptera barnvälkomstriter med vilka ideologiska förtecken eller symboler som helst? Om stalinister eller nazister ordnar barnvälkomstriter i enlighet med sin ideologi, vill man delta då? Tänk om de vanliga politiska partierna skulle ordna banvälkomstriter för sina medlemmars barn? Ifall man då kallar det "kultur" så blir det kanske mer acceptabelt?

Jag tror inte ett ögonblick på att det är någon mer direkt påverkan på döpta barn än att de blir våta i håret, det är inget magiskt eller någon sjukdom/skada som fäster på dem vid dopet. Däremot så kan man ju som skeptiker som får en dopinbjudan fråga sig själv; är det som kristendomen står för något som jag vill stödja?

På en del håll när jag har tagit upp det här med dop så är det många som tycker att det inte är något man ska bråka om, det verkar bli en hel del upprördhet när man i Sverige (”världens mest sekulariserade land”?) säger att man inte vill gå på dop. Barnet är ju ofrivillig huvudperson, men det verkar som att det är de vuxna som ska hjärntvättas, med att man ska bli betraktad som inte riktigt klok om man inte vill gå på dop och lyssna på svartrocken.

Millgard 1/9 kl 07.52;
Växa upp, utan att behöva få en religiös stämpel på sig bör alla barn ha rätt till. Om det inte ska vara religiöst så är det inte dop och ska då inte innehålla sådana saker som präst, kyrka och kristendom. Jag själv väljer att inte gå dit.

Harald 1/9 kl 12.53;
Att ställa till med en fest för ett nyblivet barn kan man göra utan att blanda in kristendom eller andra religioner, man kan låta barnet vara i centrum (istället för föräldrarnas religion). De som döps som vuxna kanske i alla fall har valt det själva, vilket spädbarnen inte har, så på ett sätt är det inte lika illa, men jag skulle inte gå dit då heller. Du Harald menar alltså att om vuxna (föräldrarna) bestämmer åt spädbarnet att det ska döpas så är det bättre än om en vuxen själv bestämmer det för egen del, jag förstår inte varför det blir mer värt att fira för att några andra bestämmer det åt en?

Blafsen 1/9 kl 13.54;
Till skillnad från dig så går jag inte dit. Men jag håller med dig om (precis som jag skrev igår) att börja med kritiska diskussioner gör man inte just i kyrkan under ceremonin i fråga. Mitt bidrag är just att inte gå dit och på så sätt visa att jag inte ställer upp på spektaklet.

Jag tackade nej till att gå på dop nu i somras. Då hade jag inte blivit bjuden sedan 2005, då gick jag dit men det kändes fel. Har varit på två dop totalt förutom mitt eget.

Bröllop och begravning i kyrkan kan jag gå på, och har även gjort det. Då också är det religiösa inslag som ju inte är min kopp the alls. Men de som är huvudpersoner (brudparet eller den döde) är ju vuxna personer och om de ville ha bröllopet/begravningen i kyrkan, då väger för mig skälen över till att jag går dit. Jag går då dit, reser mig och sätter mig när alla andra gör så, men jag sjunger inte med, jag öppnar inte munnen.

[Sensemaker]

Jag tar inte nattvarden och läser inte trosbekännelsen. I övrigt har jag inga som helst problem att delta som åskådare i kristna ritualer. Frågar någon säger jag att jag är agnostiker. Vissa agnostiker och ateister beter sig som om de hade en snarstucken agnostiker- eller ateistgud som kunde bli kränkt. Så icke jag.

Sensemaker