Vad är indoktrinering?

Diskutera allmänt om vetenskap, pseudovetenskap och folkbildning, t.ex. vetenskapsteori eller forskningspolitik.
Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Vad är indoktrinering?

Inlägg av Garvarn » sön 04 mar 2007, 17:51

Diskussionen om indoktrinering från Tv-tips 3/3: Jesus Camp, SVT2 21:30 fortsätter här. /SuperDupe

Nationalencyklopedin definierar indoktrinering som »vissa former för påverkan av människors tankar och känslor i religiöst, politiskt eller ideologiskt hänseende». Den utmärks av ensidig, auktoritär påverkan som inte ger utrymme för kritik eller diskussion men har under de senaste decennierna också fått den vidare innebörden »ensidig undervisning eller upplysning överhuvudtaget, eller om påverkan sker utan att de som påverkas är medvetna om den».Vidare förutsätts att den som utsätts i någon form är beroende av den som indoktrinerar, samt att påverkan utövas under en längre tid. (NE)

Den utveckling av termens betydelse som NE redovisar är en del av en mycket lång transformation av ordets egentliga mening. I Vad är indoktrinering? redogör Jörgen Bruun Pedersen (1977, pp. 9–13) för hur definitionen ändrats i takt med vår idéhistoriska utveckling. Indoktrinering springer ur »doktrin», vilket i sin tur springer ur latinets doctrina som betyder lära, lärosats eller teori. Under medeltiden förstods med indoktrinering helt enkelt inympning av doktrin och var på den tiden detsamma som undervisning, utan någon negativ klang eller något motstånd. Lärostoffet var den kristna doktrinen och det pedagogiska oket vilade helt och hållet på kyrkan. Om eleven tillägnat sig denna doktrin till fullo hade läraren lyckats i sin gärning.

Efter reformationen på 1500-talet ändras betydelsen. Luthers reformerta lära konkurrerar med den etablerade och även om ingen ifrågasätter det riktiga i att inympa kristendom blir det väsentligt att det är den rätta kristendomen. Reformationen föder således en uppdelning i rätt och fel indoktrinering men i sig har företeelsen ännu inget principiellt motstånd. Det är först efter Upplysningen som en negativ uppfattning om indoktrinering börjar växa fram. Under 1800-talet får den nya synen på människan och hennes rättigheter fastare form och påverkar också synen på uppfostran och undervisning.

Den okritiska inlärningen av doktriner strider mot bilden av människan som självständig och i viss mån rationell varelse. Det är inte längre enbart motståndarens ensidiga påverkan som är av ondo, utan all ensidig påverkan. Utveckling av termens innebörd eller laddning är dock inte homogen eller ens likriktad och under 1900-talets första hälft kan vi se hur en avknoppning från den allmänna uppfattningen om indoktrineringens väsen uppstår. Dels finner vi en uppfattning som avgränsar betydelsen till enbart undervisning i idéer, utan hänsyn till metod eller huruvida idéerna accepteras eller ej. Vi finner också en rad grupperingar som anser att indoktrinering är ett mycket lämpligt medel att nå uppställda mål: vissa religiösa riktningar, grupper som strävar mot revolutionära samhällsförändringar, konservativa som motsätter sig omvälvande förändringar samt »patrioter» – i vilken grupp man finner många pedagoger – som i kritiska studier ser ett hot mot reproduktionen av kulturen eller en åderlåtning av en gemensam värdegrund (som man inbillat eller verkligt uppfattar den).

Under slutet av 1920- och början av 1930-talet uppstår i USA för första gången en principiell pedagogisk diskussion kring indoktrinering och hur den skall beaktas i pedagogiskt perspektiv. Under denna diskussion uppstår ytterligare en uppfattning hos en grupp ur den progressiva skolan som anser att indoktrinering är ett lovvärt verktyg att fostra till demokrati och gruppen rekommenderar det också för undervisning. Det bör poängteras att denna uppfattning inte var allmänt rådande i den progressiva pedagogiska rörelsen.

Andra gången indoktrinering diskuteras principiellt är i början av 1960-talet då anglosaxiska filosofer åter belyser dess problematik. Inriktningen är här dock mer att söka definiera och identifiera indoktrinering; man försöker bilda ett fungerande och avgränsat begrepp och därigenom metoder att upptäcka den. (pp 51–91)

I den genomgångna litteraturen har det inte gått att finna en svensk principiell diskussion om indoktrinering.Tingsten (1969) redovisar i Gud och fosterlandet propagandan i svenska, franska, italienska, tyska, amerikanska och österrikiska skolböcker från mitten av 1800- till mitten av 1900-talet. Han sammanfattar attityden efter införandet av en enhetlig och obligatorisk skolgång i s.k. civiliserade stater:
Skolorna måste vara medel att likrikta, passionera och intellektuellt behärska de spirande folken. Därför blev de, självfallet och nästan omedvetet, organ för presenterandet av gängse trosföreställningar, fördomar och villfarelser, trivialiserade och förgrovade för att passa barnen, de oskrivna bladen som det gällde att fylla med tecken och bilder. /../ Grundtonen var i regel religiös, med några centrala tankar, oberoende av den kristna lärans skiftningar från land till land och från grupp till grupp. Gud styr i stort sett världen till det bästa, även om det bristfälliga förnuftet ibland har svårt att begripa hans teknik; överheten är av Gud och är, utom i osannolikt konstiga fall, värd respekt och lydnad; människorna bör i dygd och trohet söka sig värdiga änglaskapet och himmelen; de sociala skillnaderna är oväsentliga, men fattigdomen har djupast sett ett försteg genom att den gör det lättare att sträva efter vad som ligger bakom jordelivets förgänglighet. (pp. 13–14)
Avslutningsvis återger Tingsten hur situationen ändras under perioden för hans studie:
(propagandan) förtunnas eller rent av försvinner ur skolböckerna. Gud som regissör av historiska händelser avlägsnas genomgående omkring 1900; över huvud blir hans roll mindre aktiv, han blir snarare ett moraliskt fäste än en agerande gestalt för att slutligen nästan tona bort i en nobel opersonlighet. Fosterlandskärleken blir stillsammare; man skriver mindre om bragd och offerdöd, mera om förfädernas gravar, hembygden och arbetet för framtiden. Nationalskrytet mildras; vad som skrevs ännu omkring 1920 tycks anses komiskt två eller tre årtionden senare. Ödmjukhetspropagandan mister helt sina drag av extas och hysteri och tenderar att bantas ner till en uppmaning att vara hygglig. (pp. 277–278)
I Tingstens betraktelse får den förkunnande indoktrineringen lämna plats för ett redovisande av den härskande läran (p. 279). Närmare än så kommer inte Tingsten en distinktion av indoktrinering i sig. Det är också svårt att se att allt han beskriver verkligen är indoktrinering; Tingsten gör t.ex. ingen skillnad mellan indoktrinering och propaganda även om det i avsnitten om Tyskland och Italien hade varit både lämpligt och önskvärt. Han menar dock att det är en principiell skillnad mellan propaganda (med vilken Tingsten egentligen menar indoktrinering) i ett demokratiskt samhälle och i ett totalitärt. Denna består i att det sistnämnda strävar efter att reducera den enskilda människans möjlighet till utblickar emedan det förra uppmuntrar självständigt sökande efter en åsikt. (p. 281) Därmed skulle han skenbart ansluta sig till den grupp som förordar indoktrinering som verktyg för demokratisk fostran.

I slutet av 1960-talet publiceras Göran Palms Indoktrineringen i Sverige (1968). Han redogör i inledningskapitlet för en definition av indoktrinering som kan förefalla ny men som egentligen ansluter till den ovan nämnda gruppen som menar att indoktrinering är undervisning i idéer, utan hänsyn till metod; Palm menar dessutom att indoktrinering enbart avser påverkan som har med politik och samhällsåskådningar att göra (p. 8 ). Han vidhänger också ytterligare en dimension som kopplar hans definition till den dialektiska materialismen: indoktrinering finns överallt och dess problematik är egentligen en konflikt mellan den som utövas av »kapitalintressen» och den som utövas av »arbetarintressen». Arbetarintressena har dock svikits av socialdemokratin som gjort gemensam sak med kapitalismen (p. 7). Palm menar att undervisning i religiösa läror inte är indoktrinering så länge de inte avser hur man bör förhålla sig till överheten eller arbetet. (p. 8 )

Palm gör inte heller någon avgränsning av indoktrinering. I själva verket finns indoktrinering överallt och hela tiden. Allt som kan upplevas av människor och som uppstått ur marknadskrafternas mekanismer är indoktrinering. Följaktligen är Palms arbete i huvudsak en redovisning av hur vi indoktrineras in i en förljugen tillvaro av »tidningsannonser, reklamfilm, modevisningar, skennyheter, schlagertexter, pristävlingar, hemreklam, kläd- och skivlansering i TV:s artistprogram, gratisprover, lotterier, hemma hosreportage, julskyltning, dold annonsering i spelfilmer, veckopressreportage och TV-bevakade sportevenemang» (pp. 126–127).

Avseende indoktrinering i undervisning menar Palm att skolan precis som samhället i stort fallit offer för »marknadskrafterna», särskilt i skolböckernas beskrivningar av Östblocket och kommunismen. En redovisning av likheterna mellan nationalsocialism och kommunism i en lärobok i svenska framhålls som aningslös eller cynisk (pp. 12–13). En kristendomsbok får Palms gillande därför att den låter företrädare för islam och buddhism skildra dessa religioner (p. 13). Det framgår dock inte om Palm med det menar att en kommunist ska beskriva kommunism och en nazist nationalsocialism för att en skildring inte skall kategoriseras som indoktrinering. Sammantaget är Palms arbete inte något substansiellt bidrag till en diskussion om indoktrineringens väsen, utan mer ett utslag av politisk aktivism.

Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972) kan sägas vara ett inlägg mot Palm och tillför inte heller den något till en diskussion om indoktrineringens väsen. Den är i och för sig genomarbetad och möjligen kan man säga – efter det att Berlinmuren fallit, Sovjetblocket upplösts och arkiven öppnats – att Jolin i många stycken haft rätt i sin kritik och att västvärlden präglats av en naivism gentemot det forna östblocket. Men icke desto mindre är Jolins arbete enbart ett politiskt inlägg i en politisk/ideologisk debatt som knappast har någon relevans idag.

Allmänt kan man säga att det är den inledningsvis redovisade beskrivningen i NE som är den förhärskande uppfattningen om indoktrinering idag. Men man kan också se att termen i modern tid använts på ett sätt som innebär att dess betydelse helt och hållet har ändrats för att passa situationen. Även i dagligt tal förekommer det att indoktrinering som begrepp används för att beskriva något det inte är – man använder dess negativa laddning i retoriskt syfte. Det är därför angeläget att närmare redogöra för vad som idag avses med indoktrinering och varför det förhåller sig så.

I den litteratur som skildrar den principiella pedagogiska diskussionen råder i det närmaste koncensus om vad indoktrinering är för något. Diskussionen rör istället huruvida det är ett legitimt undervisningsverktyg och i så fall i vilket syfte. Men i stort är man överens om vilka kännetecken och kriterier som gäller för att något skall betraktas som indoktrinering. I det följande redovisas dessa enligt Pedersen (1977), som refererar både den amerikanska, progressiva diskussionen och den anglosaxiska som nämnts ovan, samt Woods (1989). Följande faktorer är tillsammans nödvändiga för att något skall kallas indoktrinering:

1) Indoktrineraren är en reell auktoritet. Indoktrinering förutsätter att den som indoktrineras står i någon form av beroendeställning till den som indoktrinerar. Mellan två jämbördiga kan inte indoktrinering förekomma (Pedersen, p. 24).

2) En lärandesituation. Indoktrinering förutsätter en situation där en människa står i lärarförhållande till en annan (p. 24). Detta förhållande är dock inte begränsat till skolmiljön eller skolan.

3) Indoktrinering saknar HUR-aspekt. Undervisning kan omfatta både HUR- och VAD-aspekt (jämför Marton & Booth, 2000, p. 123 ) men indoktrinering endast en VAD-aspekt. Man kan undervisa i färdigheter men endast indoktrinera åsikter. (Pedersen, p. 128)

4) Doktrinära åsikter. Med doktrinära åsikter förstås politiska, religiösa eller moraliska trossystem, d.v.s. åsikter vilka påstås vara sanna men för vilka det saknas ett allmänt vedertaget kriterium för bedömning av sanningshalten. Att i undervisning presentera påståendet »gud är allsmäktig» som en sanning är indoktrinering emedan presentationen av påståendet »kristna anser att det finns en allsmäktig gud» som en sanning inte är det. Sanningshalten i det förra uttalandet kan inte bedömas men i det senare kan det göras. (Woods, 1989, pp. 72–73)

5) Vidhållandet av doktrinära åsikter. Syftet med indoktrinering är att förmå folk att hålla fast vid doktrinära åsikter som om de hade nått fram till dem genom en rationell process. Avsikten är att förmå en människa att vidhålla ogrundade åsikter som sanningar. (Pedersen, p. 26;Woods, pp. 73–74)

6) Icke-rationell metod. Om en doktrin utgörs av påståenden som inte rationellt kan demonstreras vara sanna, kan vidhållandet av doktrinära åsikter inte baseras på sådana. Därför är någon form av icke-rationell övertalning nödvändig. (Pedersen, p. 26–27; Woods, 74)

7) Avsikt. Indoktrinering fordrar en avsikt att indoktrinera. Man indoktrinerar inte av en slump. Problemet är att avsikten inte alltid är uppenbar. En lärare kan t.ex. hävda att han vill att hans elever skall tänka själva och bilda sig en egen uppfattning om det aktuella stoffet. Man ställs här inför en påstådd avsikt och en reell avsikt. Att fastställa en reell avsikt kan inte göras genom att fråga läraren utan endast genom att bedöma den specifika pedagogiska situationen. (Woods, p. 75)

Av detta framgår att indoktrinering alltid omfattar ett subjekt, ett objekt, ett innehåll, en metod och en intention, samt att dessa verkar tillsammans och endast tillsammans. Pedersen är också noga med att skilja indoktrinering från propaganda och hjärntvätt vilket är helt andra fenomen även om de i vissa avseenden kan sägas satisfiera något av kriterierna (p. 30).

Vidare måste man i ljuset av dessa kriterier omvärdera Palm, Jolin och delvis även Tingsten. Om indoktrinering är ett begrepp med en specifik betydelse som vi finner negativ, låter det sig inte användas för att beskriva allt vi finner negativt.

Indoktrinering är ett förtryck, ett utnyttjande av en reell maktposition och en annan människas reella maktlöshet. Att utöva indoktrinering som pedagog måste i ljuset av det förtroende det innebär att undervisa ses som en allvarlig förbrytelse.

Pedersen skriver:
Den indoktrinerade människan är inte i stånd att tänka rationellt eller fritt, och hennes åsikter är inte i egentligaste mening hennes egna. Därför kan den indoktrinerade inte heller hjälpa till att öka medvetandets ljus. Han kan inte delta i människornas gemensamma strävan att tränga mörkret längre tillbaka. (p. 23).
I detta ligger indoktrineringens förödande övergrepp: stympandet av medvetandet, det individuella men också det intersubjektiva. Den indoktrinerande pedagogen saknar respekt för eleven som person och kunskapande varelse. Indoktrineringen har också en explicit prägel av bedrägeri; ogrundade åsikter inympas under sken av att vara undervisning eller uppfostran.

Är indoktrinering av ett demokratiskt förhållningssätt tillika en förbrytelse? Jag vill mena att det inte låter sig göras, att det är en motsägelse. En demokrati är inte en doktrin utan snarare ett tillstånd. I en demokrati med respekt för individuella fri- och rättigheter som grund kan vem som helst välja att leva under doktrinära villkor men i ett doktrinärt eller totalitärt samhälle kan ingen välja att inte leva under doktrinära villkor. I själva verket är demokrati indoktrineringens motsats – den är förutsättningen för existensen av det som indoktrineringen söker undertrycka. Att hävda att man indoktrinerar någon i demokrati är som att hävda att man tvingar någon att vara fri; tvång och frihet kan inte samexistera i samma kontext.

Referenser

Jolin, C. (1972). Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige. Malmö:Vox

Marton, F., Booth, S., (2000) Om lärande (P.Wadensjö, övers.). Lund: Studentlitteratur

Pedersen, J. B. (1977). Vad är indoktrinering ? I uppfostran I undervisning I religion I politik. Stockholm: Bonniers

Palm,G. (1968). Indoktrineringen i Sverige. Pan

Tingsten, H. (1969). Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda. Nordstedts

Woods, R. (1989) Introduction to Philosophy of Education, pp. 69–81, Florence, USA: Routledge

Användarvisningsbild
pema
Inlägg: 2117
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 13:28
Ort: Stockholm

Re: Vad är indoktrinering?

Inlägg av pema » sön 04 mar 2007, 22:39

Garvarn skrev:Är indoktrinering av ett demokratiskt förhållningssätt tillika en förbrytelse? Jag vill mena att det inte låter sig göras, att det är en motsägelse. En demokrati är inte en doktrin utan snarare ett tillstånd. I en demokrati med respekt för individuella fri- och rättigheter som grund kan vem som helst välja att leva under doktrinära villkor men i ett doktrinärt eller totalitärt samhälle kan ingen välja att inte leva under doktrinära villkor. I själva verket är demokrati indoktrineringens motsats – den är förutsättningen för existensen av det som indoktrineringen söker undertrycka. Att hävda att man indoktrinerar någon i demokrati är som att hävda att man tvingar någon att vara fri; tvång och frihet kan inte samexistera i samma kontext.
Jag skulle vilja att du definerar ett demokrati/demokratiskt förhållningssätt. Kan inte USA:s (lyckade) sätt att använda begreppen demokrati och "fri värld" för att uppbåda stöd för krigshandlingar beskrivas som en följd av en indoktrinering bland folket om demokratins förträfflighet? Och är det i så fall rättfärdigat?

Användarvisningsbild
UFA
Inlägg: 2084
Blev medlem: tis 07 dec 2004, 08:26
Ort: Jonsered

Re: Vad är indoktrinering?

Inlägg av UFA » mån 05 mar 2007, 09:17

pema skrev:Kan inte USA:s (lyckade) sätt att använda begreppen demokrati och "fri värld" för att uppbåda stöd för krigshandlingar beskrivas som en följd av en indoktrinering bland folket om demokratins förträfflighet? Och är det i så fall rättfärdigat?
Om man anser att en krigshandling står i motsatsförhållande till demokratiska värderingar, och det bara är själva handlingens rättfärdigande som "indoktrinerats", gäller ändå Garvarns princip. Emedan man kan påstå sig stå bakom "demokratins förträfflighet" utan att så behöver vara fallet är din efterlysning av en definition av demokratibegreppet givetvis ändå välkommen.

För sjävfallet kan man också genom indoktrinering (och politisk agitation) urholka och omdefiniera demokratibegreppet. I fallet USA har vi dessutom en hel del patriotism och religion som väl egentligen inte alltid har så mycket med demokrati att göra ...
Never attribute to malice that which is adequately explained by stupidity.

Användarvisningsbild
pema
Inlägg: 2117
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 13:28
Ort: Stockholm

Inlägg av pema » mån 05 mar 2007, 09:54

"Att hävda att man indoktrinerar någon i demokrati är som att hävda att man tvingar någon att vara fri" kräver väl att demokratibegreppet innefattar stora fri- och rättigheter för individen? Min fråga är om detta är en självklarhet? På mest grundläggande sidan av begreppsskalan finns väl demokrati=majoritetsstyre. Här borde ju risken föreligga att en minoritet undertrycks av en majoritet.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » mån 05 mar 2007, 11:19

pema skrev:På mest grundläggande sidan av begreppsskalan finns väl demokrati=majoritetsstyre.
Den formella betydelsen av demokrati, vilken Du mycket riktigt menar finns i ena änden av begreppsskalan, tror jag har sjunkit undan för Helds distinktioner mellan beskyddande och utvecklande demokrati där den beskyddande utgör ett värn mot kränkning av individuella fri- och rättigheter och den utvecklande betonar inflytande och mer är "ett sätt att leva". Oavsett vilken syn på demokrati man omhuldar har jag svårt att förstå hur påstådd "indoktrinering av demokrati" har med USA:s aggressioner att göra. Att idka skrämselpropaganda på felaktiga grunder i syfte att säkerställa ekonomiskt inflytande har väl inget med demokratins väsen eller förtjänster att skaffa?

Användarvisningsbild
pema
Inlägg: 2117
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 13:28
Ort: Stockholm

Inlägg av pema » mån 05 mar 2007, 11:42

Garvarn skrev:Oavsett vilken syn på demokrati man omhuldar har jag svårt att förstå hur påstådd "indoktrinering av demokrati" har med USA:s aggressioner att göra. Att idka skrämselpropaganda på felaktiga grunder i syfte att säkerställa ekonomiskt inflytande har väl inget med demokratins väsen eller förtjänster att skaffa?
Men frågan är om det alltid ligger dolda motiv (ekonomiska, realpolitiska) bakom demokratiska staters (och individers) försök att "påtvinga" andra länder demokrati. Kan det inte vara så att man verkligen drivs av en ideologisk övertygelse grundad på en indoktrinering av det egna systemets förträfflighet? På vilket sätt lär vi oss till exempel att ifrågasätta demokratin i den svenska skolan? Idealistiska korsfarare under medeltiden var övertygade om att de gjorde en mycket from kärlekshandling när de missionerade med svärd i hand. Ändmålen helgar medlen, och jag tror även detta gäller i demokratins spridande.

Garvarn
Inlägg: 4786
Blev medlem: fre 03 dec 2004, 14:46
Kontakt:

Inlägg av Garvarn » mån 05 mar 2007, 12:01

pema skrev:Men frågan är om det alltid ligger dolda motiv (ekonomiska, realpolitiska) bakom demokratiska staters (och individers) försök att "påtvinga" andra länder demokrati.
Vad har det med indoktrinering att göra?
pema skrev:Kan det inte vara så att man verkligen drivs av en ideologisk övertygelse grundad på en indoktrinering av det egna systemets förträfflighet?
Men "demokrati" är inte en ideologi, även om det kan vara resultatet av en ideologi. "Kollektivt ägande av produktionsmedlen" är inte heller en ideologi, även om det kan vara resultatet av en ideologi.
pema skrev:På vilket sätt lär vi oss till exempel att ifrågasätta demokratin i den svenska skolan?
Genom att diskutera dess för- och nackdelar precis som vi ibland gör här eller överallt annars i ett öppet samhälle. Det är denna öppna och fria diskussion i en lärandesituation som är signifikativ för frånvaro av indoktrinering.

Demokratin är ständigt utsatt för kritik och granskning. Det är mig veterligen det enda samhällsskick som har en inneboende självkritik.
pema skrev:Idealistiska korsfarare under medeltiden var övertygade om att de gjorde en mycket from kärlekshandling när de missionerade med svärd i hand. Ändmålen helgar medlen, och jag tror även detta gäller i demokratins spridande.
Vad har det med indoktrinering att göra?

Skriv svar