Varför väljer tjejer elaka killar?

[piotrr]

Var sparsmakad med sådant där! Någon gång ibland är ok, men sedan måste du oundvikligen falla tillbaka i mansgrisfållan, annars är risken överhängande att hon letar upp någon ny som hon kan rädda

Hur lång tid då? Fem år? Tio år? Femtio år?

Tycker över huvud taget att man bör undvika relationer där delarna av paret försöker reparera varandra. Stötta OK, rensa byggdamm OK. Rekonstruera och trimma? Bör skötas på egen hand.

[Blenda]

Var sparsmakad med sådant där! Någon gång ibland är ok, men sedan måste du oundvikligen falla tillbaka i mansgrisfållan, annars är risken överhängande att hon letar upp någon ny som hon kan rädda

Hur lång tid då? Fem år? Tio år? Femtio år?

Tycker över huvud taget att man bör undvika relationer där delarna av paret försöker reparera varandra. Stötta OK, rensa byggdamm OK. Rekonstruera och trimma? Bör skötas på egen hand.

Men hallå där. Folk dras till olika typer av människor och inte sitter man och medvetandegör sig under tiden? Man dras till någon och inte är det klart och tydligt för en varför? Jag pratar inte om vad som är bra eller bäst (Fred är bättre än krig och ändå krigas det) utan försöker förklara varför en del dras in i destruktiva relationer och att en utåt sett destruktiv relation ändå kan ge något som kan vara oerhört svårt att förklara. Det kan ha med uppväxt att göra, att man vant sig vid vissa attityder el. liknande. Jag diskuterar inte alla supersunda, genomfriska, genomgenomtänkta individer utan sådana som mig själv som har lättare för att tänka efter före - vi är några stycken och frågan var ju: Varför väljer tjejer elaka killar?

Sedan kan man ju fråga sig vad som är elakt och hur man värderar elakhet respektive snällhet. Vill man ha lugn och ro eller spänning, vill man ha någon som böjer sig för en eller vill man ha motstånd? Och...en fråga...hur många verkligt jämlika förhållanden finns det eller som någon sa till mig en gång: I ett förhållande finns det alltid en som älskar mer och en som älskar mindre.


John Cleese har tillsammans med en familjeterapeut skrivit en bok som heter: "Familjen : hur man klarar sig helskinnad ur dess famntag" som är riktigt intressant om man ska se till hur komplexa mönster ens val av partners kan handla om.

[piotrr]

Men hallå där. Folk dras till olika typer av människor och inte sitter man och medvetandegör sig under tiden?

Beror det på att man är dum i hela huvudet?

Nej, det är inte klart och tydligt varför attraktion uppstår och den uppstår säkerligen på väldigt många olika sätt. Människor som har saknat stabilitet dras till vad de upplever som stabilt, till idealbilden av en stabilitet som de inte själva upplevt tidigare, inte känner igen och som kanske inte alls är indikativ överens med den sortens stabilitet som människorna egentligen skulle behöva, må bäst av eller vilja ha. Människor som saknat styrka, vad vet jag, kanske dras till dumma jävla demonstrationer av styrka, genom aggression eller förtryck, för att de sökandes idealbild av styrka är just den där buffliga oxen som precis vad som faller hen in och sätter sig på de som sätter sig emot.

Min spontana reaktion ovan kom dock av att ditt uttalande verkade vara antingen någon slags skämt eller, vilket jag inte väntade mig från dig, ett generaliserande uttalande om väldigt många relationer som du saknar översikt över - helt i motsats till det nyanserade inlägg jag nu svarar på.

Jag tror alltså, med hopp om att jag formulerar mig tillräckligt försiktigt, att man på ett måttligt rationellt plan dras till människor som lever upp till ett ideal som man ser upp till. Dissonansen sker i att de drag som vi tror indikerar stabilitet eller styrka, kanske i själva verket orsakas av sjukligt kontrollbehov eller överdrivna aggressionsnivåer och impulsivitet.

Du ville ha en stark partner, istället fick du en våldsam partner för att du trodde att våldsamhet var ett tecken på styrka.
Du ville ha en stabil partner, istället fick du en kontrollerande partner för att du trodde att kontroll var ett tecken på stabilitet.
Du ville ha en klok partner, istället fick du en kritisk partner för att du trodde att eviga påpekanden var ett tecken på kunskap.
...och så vidare.

Medvetandegörandet skulle verkligen inte skada. Att bara ge sig hän åt sina första impulser är en vacker romantisk fantasi, men den är varken speciellt praktisk eller klok eller rationell eller långsiktig. Bara för att man lyckas med bedriften att bli kära i varandra innebär inte att man är rätt eller bra för varandra.

[Anders]

Jag diskuterar inte alla supersunda, genomfriska, genomgenomtänkta individer utan sådana som mig själv som har lättare för att tänka efter före - vi är några stycken och frågan var ju: Varför väljer tjejer elaka killar?

Jag tillhör väl den första kategorin, men ni som tillhör den senare: "Deal with it!". Om ni nu väljer elak/korkade/up-to-no-good grabbar, så får ni väl skylla er själva. Jag har inget till övers för kvinnor/män som klagar på sina partners när alla i närheten såg problemen för första början.

Sedan kan man ju fråga sig vad som är elakt och hur man värderar elakhet respektive snällhet. Vill man ha lugn och ro eller spänning, vill man ha någon som böjer sig för en eller vill man ha motstånd? Och...en fråga...hur många verkligt jämlika förhållanden finns det eller som någon sa till mig en gång: I ett förhållande finns det alltid en som älskar mer och en som älskar mindre.

Då är ju frågan var spänning är? Är det spännande att gå på krogen och supa sig redlös varje helg? Är det spännande att att den "elaka" grabben har våldsamma eller kriminella polare? Det är väl ofta så att vad som uppfattas som riktigt spännande, räddningspersonal, äventyrsporter kanske inte är så intressant för ett varaktigt förhållande. Vem vill ha en partner som riskerar livet varje helg eller på jobbet varje vardag?

[kaxiga Z]

Är det spännande att att den "elaka" grabben har våldsamma eller kriminella polare? Det är väl ofta så att vad som uppfattas som riktigt spännande, räddningspersonal, äventyrsporter kanske inte är så intressant för ett varaktigt förhållande. Vem vill ha en partner som riskerar livet varje helg eller på jobbet varje vardag?

Håller med,
men det är tur för dessa räddningsarbetande människor att det finns folk som dras till dem också. De gör ju nyttiga grejer.

Och...en fråga...hur många verkligt jämlika förhållanden finns det eller som någon sa till mig en gång: I ett förhållande finns det alltid en som älskar mer och en som älskar mindre.

Eller så kan det vara så att den ena parten inte är speciellt bra på att förmedla känslor, vilket man faktisk kan lära henom. men enligt Piotrr ska man hålla sig ifrån så'nt där

[Suresh]

Jag ville ha en jämlik partner, men istället fick jag en djäkla mes som inte vågar säga till något om sina egna önskemål.

[piotrr]

Eller så kan det vara så att den ena parten inte är speciellt bra på att förmedla känslor, vilket man faktisk kan lära henom. men enligt Piotrr ska man hålla sig ifrån så'nt där

Ja, faktiskt. Om du försöker "lära" din partner att bli bättre på kommunikation tar du dels en överlägsen position mot din partner och dels tar du på dig ansvaret som borde ligga på din partner. Det har blivit en klyscha, men det måste vara parten som har problemet som måste inse problemet, ta ansvar för problemet och lösa problemet.

[kaxiga Z]

Eller så kan det vara så att den ena parten inte är speciellt bra på att förmedla känslor, vilket man faktisk kan lära henom. men enligt Piotrr ska man hålla sig ifrån så'nt där

Ja, faktiskt. Om du försöker "lära" din partner att bli bättre på kommunikation tar du dels en överlägsen position mot din partner och dels tar du på dig ansvaret som borde ligga på din partner. Det har blivit en klyscha, men det måste vara parten som har problemet som måste inse problemet, ta ansvar för problemet och lösa problemet.

Nej, det är klart, att någon av parterna agerar förälder eller besserwisser hjälper inget förhållande.

[Blenda]

Försöker vidareutveckla något utifrån den respons jag fått på tidigare inlägg.

Först. Jag menar inte alls att någon annan är skyldig till mina misstag. Jag påstår inte ens att jag beklagar dem. Jag drogs till "fel" män under min "attraktionstid" (jag är 55 nu, lever ensam, har uppvuxna barn och kan unna mig att se tillbaka i en hyggligt rentvättad backspegel utan alltför mycket prestige och ideal kvar), men jag menar att det här med det medvetna handlandet till stor del är en illusion och det handlar även den bok jag tidigare refererade till om. Jag tror att det mesta vi gör är omedvetet och att vår medvetenhet, våra medvetna val etc till stor del är en efterkonstruktion. Saker händer i livet, ganska mycket är slumpartat och man får hantera det efter hand och som det är. Historien förändras också över tid, den egna historien alltså - man ser nytt och man ser annat då man tittar tillbaka, man definierar saker och ting som inträffat annorlunda då man fått perspektiv på det eller då man skaffat sig vissa nya erfarenheter. Någon var inne på tidigare i tråden - jag tror Xantippa...att dras man til en "elak man" så kanske man inte är så himla snäll själv! Det behöver inte handla om att man är ett offer utan att man söker ett motstånd (Och inte en jäkla mes som någon nyss uttryckte det) och att man då "förtar" sig, skaffar på sig onödigt mycket motstånd etc.

Ska bli lite personlig här, men bara för att förtydliga. Jag och min äldre syster (Död nu) diskuterade en gång våra val av män och vi kom gemensamt fram till att.
1. Vi hade inte som så många andra kvinnor sökt efter en ny "far" i våra förhållanden - vi hade sökt efter en mor.

2. Vi avskydde vår mors dominanta beteende och ville inte bli kuvande och kontrollerande som henne.

Alltså, vi hade ett dubbelt behov av en stark man - dels p.g.a. att vår mor hade varit den som tog hand om allt och på så sätt var den tryggaste (Vår far var en toffel) och vi ville samtidigt inte bli som henne och göra "tofflor" av män, så vi sökte och fann hårda stridiga män, men eftersom vi själva hade med oss bilden av den starka och dominanta kvinnan. så lade vi oss inte platt heller utan hamnade alltså i förhållanden som blev destruktiva. Ett klart exempel på det sociala arvet, men ändå - utfallet blev annorlunda eftersom vår mor hade valt en svag man därför att hon nog hade ett större behov än oss av att dominera och p.g.a. av att vi vill eha ett mer jämlikt förhållande än vad våra föräldrar haft, så valde vi alltså "elaka" killar (Om man nu ska kalla dem elaka som har personlighetsdrag som kolliderar med ens egna). Det fanns alltså en medvetenhet från början och ett mål med relationen, men det fanns också så pass mycket som skedde omedvetet och samtidigt, som vi inte hade någon insikt i trots att tanken "Jag vill ha ett jämbördigt förhållande" knappast kan anses vara neurotisk i sig!

[Blenda]

Jag ville ha en jämlik partner, men istället fick jag en djäkla mes som inte vågar säga till något om sina egna önskemål.

Och vad tänker du göra åt det?

[Blenda]

Eller så kan det vara så att den ena parten inte är speciellt bra på att förmedla känslor, vilket man faktisk kan lära henom. men enligt Piotrr ska man hålla sig ifrån så'nt där

Ja, faktiskt. Om du försöker "lära" din partner att bli bättre på kommunikation tar du dels en överlägsen position mot din partner och dels tar du på dig ansvaret som borde ligga på din partner. Det har blivit en klyscha, men det måste vara parten som har problemet som måste inse problemet, ta ansvar för problemet och lösa problemet.

Fast här kan jag inte låta bli att dra en parallell till en del svar och uttalanden här på forumet som jag fått sedan jag kom tillbaka hit häromdagen och jag hoppas att ni fixar lite kritik. Jag tycker att ni markerar och hugger väldigt snabbt numer. Jag minns inte att det fungerade så på forumet för något år sedan. Det känns som att det krävs av en att man direkt ska hitta tonen och det är inte särskilt inbjudande. (Apropå det du skriver Piotr om att inte försöka lära ut kommunikation eftersom man då intar en överlägsen position). Nu blir ju inte jag så avskräckt av det, jag tycker det goda överväger på det här forumet trots allt, men även om man är uttröttad av dumma kommentarer så kanske man inte ska utgå ifrån att alla som kommer härin och inte på direkten snappar jargongen är idioter som ska visas kalla handen? Det känns på något sätt som att ni väldigt snabbt går i försvar och sluter leden eller som att ni redan format en grupp här som inte vill ha in en massa nytt. Men som sagt - det är bara min spontana känsla efter ett par dagar här...

[Suresh]

Jag ville ha en jämlik partner, men istället fick jag en djäkla mes som inte vågar säga till något om sina egna önskemål.

Och vad tänker du göra åt det?

Inget. Jag bara travesterar piotrs intressanta uppräkning av partnerfelbedömningar åt "andra hållet".

[Suresh]

.........

Alltså, vi hade ett dubbelt behov av en stark man - dels p.g.a. att vår mor hade varit den som tog hand om allt och på så sätt var den tryggaste (Vår far var en toffel) och vi ville samtidigt inte bli som henne och göra "tofflor" av män, så vi sökte och fann hårda stridiga män, men eftersom vi själva hade med oss bilden av den starka och dominanta kvinnan. så lade vi oss inte platt heller utan hamnade alltså i förhållanden som blev destruktiva.


......

Den jämställda unisexnormen och den feministiska patriarkatförklaringssmodellen får stryk hela tiden. Människor är mycket mer mångfacetterade än så.

[Blenda]

Ooops fastnade i boken du refererar till...

Jo, människor är ju så mycket, men jag har tänkt mycket på det där hur man idag gör allt för att vaska fram det gemensamma och att det så ofta handlar om att man måste bortse från det som skiljer och hur kan man uppleva något gemensamt med någon om man inte först vet om det disparata, det särskiljande? Hur många gånger, på jobb, i relationer och i andra sammanhang har jag inte varit med om att folk (Även jag själv) tror att man/jag har en massa gemensamt med folk bara för att det initialt funnits något vi varit överens om och när man sedan upptäcker att det finns en hel värld som man inte är ense om så upplever man att den andre på något sätt sviker. Så mycket handlar om att köpa ett helt paket, så mycket handlar om att vara falskt lojal på tusen plan därför att man vågade sig på att vara lojal på ett enda. Ibland bygger man en hel värld av ett enda sandkorn.

Och jag tror att ju längre ifrån varandra vi kommer, ju störrre möjligheter det givs att leva ett individuellt liv, desto viktigare blir all möjlig "tro" på likhet, gemensamma värderingar etc - som om vi både vil ha kakan och äta upp den, som att vi håller stenhårt i vår rätt till unicitet, samtidigt som vi vill känna oss som medlemmar i någon grupp, men märk väl bara "känna oss", inte vara för vore vi i grunden nära varandra så skulle det ställa krav som vi inte vill ha...

(Antagligen ett helt obegripligt inlägg...det skrev sig självt på något vis)

[Suresh]

Ooops fastnade i boken du refererar till...

Den bästa recension jag fått på länge.