Varför väljer tjejer elaka killar?

[piotrr]

Det känns på något sätt som att ni väldigt snabbt går i försvar och sluter leden eller som att ni redan format en grupp här som inte vill ha in en massa nytt. Men som sagt - det är bara min spontana känsla efter ett par dagar här...

Jag agerar inte i grupp, men visst kan jag förstå att man får det intrycket om man möter flera personers kritik på en gång.

Inte heller tror jag att du är en idiot, men efter tillräckligt många underliga påståenden blir det en ... snabbare reaktion. Människan lär sig, anpassar sig efter omständigheterna. Hoppas du inte menar att även den här metadiskussionen blev defensiv, den är avsedd att vara förklarande, vilket i sin tur kan vara von oben men du, jag orkar inte med den meta-meta-diskussionen just nu. Om du vill fortsätta diskutera ämnet gör vi det, men inte det här.

[Blenda]

Nej jag har inget behov av att fortsäötta den diskussionen - jag bara gjorde en koppling till något du skrev tidigare och kände att det kunde vara läge att påpeka att det gick att överföra ditt resonemang på en massa situationer. Jag har också skrivit ett inlägg som jag hoppas förklarar att jag förstår den frustration som kan uppkomma. Jag har känt av den många många gånger själv, då jag under lång tid försökt förklara något för folk som inte är intresserade egentligen, men ändå vill trigga igång något och det är lätt då att ge sig på någon stackare som kanske faktiskt vill fatta, men som ännu inte är riktigt där. Man blir lätt dömande då och jag tror att det är viktigt att reflektera över det, speciellt om man vill föra ut kunskap, som jag ju vet att merparten här vill. Och jämför man med de flesta andra diskussionsforum som finns så är ju detta elitistiskt, det handlar inte bara om morsning och så här tycker jag, så tycker du och det går precis lika bra med selleri.

Jag har ofta tänkt att man skulle behöva ha underforum til detta forat, typ nybörjarforum för dem som nyss börjat reflektera över saker och ting, så at de inte stannar i porten om du förstår vad jag menar. Man kan känna sig rejält underlägsen om folk har en kunskapsnivå som ligger långt ovanför den egna och jag tror att det kan verka provocerande för en del med allmänt taskig självkänsla, stora behov av bekräftelse och medhåll och som kanske fortfarande är mer intresserade av att "vara sams" än att utveckla den egna kunskapen.

[piotrr]

Blenda,

Din historia påminner om många bekantas, inklusive min frus, bortsett från att min frus berättelse har fått en något annorlunda avslutning.

Givetvis är ingen annan skyldig till andras misstag. På sin höjd är vi ansvariga för att acceptera dem och låta dem fortgå och därigenom låta dem.. fungera. Ta aggression som ett exempel - hur vanligt, hur lätt är det inte att hitta förklaringar och ursäkter för varför aggressionen fortgår, att internalisera och anta att det beror på en själv, antingen tro att det är ens eget fel, eller att man inte gjort tillräckligt för att hjälpa till.

Det är inte lätt att medvetandegöra sig om dessa mekanismer och oftast tror jag att du har rätt i att man lever i en illusion av kontroll, en illusion av medvetenhet. Det var dock inte den illusion jag avsåg när jag skrev om medvetandegörande. Jag menar att man har allt att vinna på att bli medveten om de faktiska orsaker som ligger bakom de egna valen. Bara en så enkel sak som att inse att det kanske inte är de orsaker man tror att det är, kan hjälpa. Vi kan förmodligen väldigt sällan veta precis varför vi blev förälskade eller attraherade till att börja med. Här kommer jag in lite på ett annat problem, men jag tror att det finns gott om falska "Aha!"-känslor, och jag är osäker på om de hjälper. Hela tiden runt omkring oss går människor omkring och begår samma misstag gång på gång, genom att agera på samma sätt gång på gång, som om det förr eller senare skulle ge ett annat resultat. Små wake-up-calls som kan förändra beteenden, är kanske inte så dåligt, även om det vore "falskt".


Jag tror som du att många beslut är efterhandskonstruktioner, med attraktion som det perfekta exemplet. För inte alltför länge sedan kände jag en attraktion till en person, på avstånd, och började fundera över varför jag kände denna konstruktion, funderade på vad jag skulle säga om jag hade fått frågan om varför jag känner denna konstruktion. Det är förmodligen en kunskapstörst och en vilja att kontrollera sin egen vilja, men hur hopplöst är det inte. "Du har så vackra ögon"? "Du är så smart"? Trots alla klichéer tror jag att man inte skådar varandra djupt i ögonen förrän man redan känt attraktion, och inte sjutton har man på ett par tre dagar genomgått tillräckligt för att avgöra med någon trovärdighet att klokskapen är permanent.

Men även om dessa dessa efterkonstruktioner som du talar om (och som jag i stor utsträckning håller med om) inte är egentliga val när de väl har skett, så är jag övertygad om att de går att förebygga med medvetandegörande. Om man görs medveten om att ett visst beteende har gett dåliga resultat så går det att vara förberedd och att undvika sådant beteende, sådan attraktion, i framtiden. Aggression är igen ett perfekt exempelt. Även om man känner attraktion nästa gång man möter en lämpligt aggressiv grabb går det att undvika att skapa någon relation över huvud taget. Lära sig av historien och tänka efter före.

Nej, det är inte neurotiskt att söka ett jämställt förhållande. Det enda ställe där neuros kan komma in är motsatsen mellan idealet och verkligheten, och möjligtvis hur vi fortsätter göra samma misstag, med samma resultat, gång efter gång.

[Blenda]

Är helt överens med dig piotr i allt du skriver här. Sedan tror jag också att man kan behöva medvetandegöra sig över varför man inte vill medvetandegöra sig. Jag har så många gånger fattat beslut och gjort val som jag instinktivt känt vara fel och ändå har jag plumsat rätt ner i det kalla, våta, mörka - kanske för att den omedelbara driftstillfredsstälelsen har upplevts som så mycket viktigare än konsekvenserna och att man inte haft en så bra broms. Förhållanden jag haft har alltid gjort mig olycklig på det ena eller andra sättet: Har jag inte varit djupt förälskad så har allting fungerat i vardagen, men avsaknaden av attraktion har varit jobbig på sitt vis och har jag känt attraktion så har jag omedelbart också känt att jag blivit osjälvständig, klängig och i underläge. Nu har ju jag alltid till slut tagit mig ur både det ena och det andra därför att intedera gav mig det jag ville och idag känns inte det där med en partner särskilt viktig längre.

Jag tror att jag var en sådan som främst var kär i kärleken, jag gillade passionen, men den är ju inte särskilt hållbar i längden, man orkar inte leva bara på luft och kärlek, men kanske var det så att just passionen ändå var viktigare för mig än det hållbara och långsiktiga (Och varför kan man ju också spekulera i).

Mitt längsta förhållande har ju ändå varit till mina barn och den separation som jag fick gå igenom efter att de vuxit upp var så vidrig att jag då på något sätt förstod varför jag undvikit att binda mig tidigare! Och det är så tror jag - i efterhand kan man se alla fel man gjort, men jag har aldrig varit vidare duktig på att förutse någonting egentligen och även om jag gjort det så har jag valt att fantisera ihop en happy ending istället...

[piotrr]

Jag har ofta tänkt att man skulle behöva ha underforum til detta forat, typ nybörjarforum för dem som nyss börjat reflektera över saker och ting, så at de inte stannar i porten om du förstår vad jag menar. Man kan känna sig rejält underlägsen om folk har en kunskapsnivå som ligger långt ovanför den egna och jag tror att det kan verka provocerande för en del med allmänt taskig självkänsla, stora behov av bekräftelse och medhåll och som kanske fortfarande är mer intresserade av att "vara sams" än att utveckla den egna kunskapen.

Jag (tror att jag) förstår vad du menar. Även om det inte är någon slags avsikt eller gruppmentalitet som styr det är det lätt avskräckande att komma in i en samling av människor som verkar jätteskärpta, jätterationella, jätteskeptiska och till på köpet härdade av en massa idioter som kommer in och skriker om domedagen, gud, jesus och påsktuppen.

Jag har inte själv någon hög kunskapsnivå eller utbildning eller självförtroende, men jag har istället.. problemet? .. att dessa saker inte lyser igenom i det jag skriver. Jag fyller inte ut min text med "tror jag", "kan det vara", "men jag kan ha fel". Jag tycker själv att sådana inskott är överflödiga, självförminskande och distraherande hos andra, men jag har förstått att det finns människor som behöver läsa eller höra sådant för att inte känna sig... intimiderade?

Samtidigt ... vill jag verkligen vara insmickrande till personer som har stort behov av medhåll och att vara sams? Jag förstår att många dras till det, att många människor behöver bekräftelse för att kunna delta, men det VORE ju precis den sortens gruppmentalitet som Vetenskap och Folkbildning INTE bör bygga upp. Precis den sortens medhållande, självstödjande, ryggdunkande grupp..staticitet som vi ANKLAGAS för att ha.

Då är det bättre att använda alla de vanliga vänliga hälsningsfraserna och vänlighetsbegreppen för att välkomna nya medlemmar och besökare, utan att för den sakens skull dela ut medhåll och jakande och gratis konsensus till varenda ny frågeställning.

[piotrr]

Blenda,

Sedan tror jag också att man kan behöva medvetandegöra sig över varför man inte vill medvetandegöra sig.

Menar du här att det kan finnas en motvilja, kanske rädsla, för att förändra det egna beteendet?

Min mor skulle köpa ny bil och bad sönerna att researcha den bil som passade bäst med hennes förväntningar. Det blev otvetydigt Mitsubitshi för att de hade lägst reparationkostnader av alla bilar. Så hon köpte en Fiat till, för att hon trodde sig veta vad som brukade vara fel på dem.

Om det nu är så. Visst behöver man medvetandegöra sig över varför man inte medvetandegör sig. Eller ännu värre, varför man trots att man blivit medveten om vad felet är, fortsätter göra samma fel. Som en sex-, porr- eller sprit-beroende som fortsätter dricka, onanera och knulla runt även om hen vet att det inte har funkat något vidare hittills.


Vill inte kommentera alltför mycket på dina erfarenheter, som en integritetsfråga, men jag tar till mig av allt du skriver. Jag har i motsats till dig oftast varit nöjd. Oftast. Mina förhållanden har varit väldigt olika varandra och det är inte bara partnern som varierat, det är jag själv. Du vet den gamla klyschan "I like myself with you" - den slår åt båda håll. Med en partner blev jag överlägsen och egoistisk, med en annan blev jag våldsam och lättretlig, med en tredje passiv och blasé, men såhär i efterhand ser jag dessa beteenden som mina egna, inte orsakade av något annat än kombinationen av två människor som levde tillsammans. Många gånger har jag oroat mig, i relationen, att jag bara attraherats av att en annan människa visat intresse och fortsatt detta intresse. Oroat mig för att vi inte väljer, omständigheterna bara sammanflödar till detta utan att vi gjort något aktivt val.

Men tvärt emot passionen har jag alltså varit helt nöjd med det mysiga, stabila, långsiktiga. Passion uppkommer i gnistor och blixtar även under dessa förhållanden - ibland med blåmärken som följd, ibland som bitmärken.

I efterhand kan man se alla misstag man gjort, sedan börjar arbetet med att förebygga dem till nästa gång. Definitionen av galenskap vore kanske att försöka samma sak gång på gång och förvänta sig ett nytt resultat.

[Blenda]

Jag har ofta tänkt att man skulle behöva ha underforum til detta forat, typ nybörjarforum för dem som nyss börjat reflektera över saker och ting, så at de inte stannar i porten om du förstår vad jag menar. Man kan känna sig rejält underlägsen om folk har en kunskapsnivå som ligger långt ovanför den egna och jag tror att det kan verka provocerande för en del med allmänt taskig självkänsla, stora behov av bekräftelse och medhåll och som kanske fortfarande är mer intresserade av att "vara sams" än att utveckla den egna kunskapen.

Jag (tror att jag) förstår vad du menar. Även om det inte är någon slags avsikt eller gruppmentalitet som styr det är det lätt avskräckande att komma in i en samling av människor som verkar jätteskärpta, jätterationella, jätteskeptiska och till på köpet härdade av en massa idioter som kommer in och skriker om domedagen, gud, jesus och påsktuppen.

Jag har inte själv någon hög kunskapsnivå eller utbildning eller självförtroende, men jag har istället.. problemet? .. att dessa saker inte lyser igenom i det jag skriver. Jag fyller inte ut min text med "tror jag", "kan det vara", "men jag kan ha fel". Jag tycker själv att sådana inskott är överflödiga, självförminskande och distraherande hos andra, men jag har förstått att det finns människor som behöver läsa eller höra sådant för att inte känna sig... intimiderade?

Samtidigt ... vill jag verkligen vara insmickrande till personer som har stort behov av medhåll och att vara sams? Jag förstår att många dras till det, att många människor behöver bekräftelse för att kunna delta, men det VORE ju precis den sortens gruppmentalitet som Vetenskap och Folkbildning INTE bör bygga upp. Precis den sortens medhållande, självstödjande, ryggdunkande grupp..staticitet som vi ANKLAGAS för att ha.

Då är det bättre att använda alla de vanliga vänliga hälsningsfraserna och vänlighetsbegreppen för att välkomna nya medlemmar och besökare, utan att för den sakens skull dela ut medhåll och jakande och gratis konsensus till varenda ny frågeställning.

Mycket handlar just om språket tror jag. Jag har ju varit runt på en hel del mindre intellektuella fora än detta under en lång tid och det tar en stund innan man återigen börjar våga använda ord och begrepp, som man vant sig att betrakta som besserwisseraktiga och provocerande. Jag har aldrig själv kunnat förstå att andras kunskap kan vara hotfull, men jag har lärt mig att det är så och umgås man ofta med folk som inte är vana vid att vare sig debattera eller formulera sig, så blir man överdrivet försiktig och det i sin tur stympar den egna kunskapen eller åtminstone förmågan att föra ut den och jag vet inte hur man ska komma förbi det problemet, för risken finns ju att man till slut bara talar för redan frälsta, om du förstår vad jag menar.

För en del kan det kanske vara så att kunskap är något man vill bravera med och hålla för sig själv, men för mig är det viktigt att kunna umgås med folk på lika villkor och hur är det möjligt om den ene är kunskapssökare och den andre inte? Det egna livsutrymmet minskar ju, Man kan inte vara sig själv utan det krävs av en att man ska sänka sig nedanför den egna ribban för att bli accepterad.

Och det måste väl vara detta en höjd allmänkunskap om diverse måste syfta till också - alltså ett mer jämlikt samhälle där ingen behöver låtsas kunskap men heller inte behöver göra sig "dummare" än vad man är?

Nu hamnade väl vi helt OT, men fortfarande berör det ju detta med att hitta något slags balans i relation till andra, snälla eller elaka

[piotrr]

Nu hamnade väl vi helt OT, men fortfarande berör det ju detta med att hitta något slags balans i relation till andra, snälla eller elaka

Det är en viktig diskussion för forumets framtid, dock. Kanske.

[Blenda]

Blenda,

Sedan tror jag också att man kan behöva medvetandegöra sig över varför man inte vill medvetandegöra sig.

Menar du här att det kan finnas en motvilja, kanske rädsla, för att förändra det egna beteendet?

Jo men visst är det så och jag tror dessvärre inte att jag är ensam om att ha använt avsevärd tid av mitt liv till att försöka förändra andra hellre än att ge mig på vågstycket att förändra mig själv, men det var ju inget jag var medveten om då. Sedan funderar jag också på om man mognar olika snabbt då det gäller den här förmågan att göra sig medveten om de egna bevekelsegrunderna? Jag har t.ex. förvånats många gånger över att min nu trettioåriga dotter varit mer kapabel att bearbeta och lära sig av misstagen långt tidigare än vad jag var det. jag ser mig inte som korkad på något sätt, men just när det gäller relationer, social kompetens etc så tycker jag fortfarande att det är något jag får kämpa med. Å andra sidan har jag en son med asperger så...det kanske finns en förklaring där? (fast jag föredrar att skylla det där på hans far )

[piotrr]

Autism-syndrom brukar komma från fädernet som jag förstår det, så det gör du inte fel i. (Har en syster med atypisk autism och en far med tendenser.)

Kanske är det så att somliga av oss försöker förändra andra för att det är mer överskådligt än att ändra sig själv. Jag funderade annars på om det handlade om den egna suveränitetens helighet, att man inte vill eller kan se sig själv som felaktig och i behov av förändring.

Kanske är det så att de förväntade könsrollerna/stereotyperna lurar i somliga av oss att vi bör/skall/måste ta hand om andra människor och somliga av oss att vi är bäst som vi är och ingenting behöver förändras.

[katten]

Diagnosen medberoende har kommit på tapeten igen via SVT och programmet Djävulsdansen. Se chat efter programmet:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/las-c ... edberoende
Det är naturligtvis många som känner igen sig i detta, jag också, men är medberoende en diagnos? Det är säkert trösterikt att se att även kända människor har genomlidit detta som kallas medberoende, men något skaver för min del. Kanske jag tänker mer att man ägnar sig åt copingstrategier? Som barn kan man inte göra annat och var man tillräckligt gammal så att man haft minnen från en barndom i misär kan man utveckla PTSD senare i livet.

[Mari J]

Jag levde länge ihop med en elak man. Varför kan man fråga sig? Delvis för att den mannen alltid försvarade mig utåt sett. Jag kände en viss tacksamhetsskuld. Han var mycket charmig mellan aggressionerna och var den som jag upplevde gav mig en viss heder när resten av världen bespottade mig för mitt annorlunda liv. Tyvärr förändrades min tacksamhetsskuld till rädsla för honom. När han fick min självkänsla att nå oanade höjder i sociala sammanhang, blev jag istället helt betydelselös ensam med honom. Det var inte värt de gånger han försvarade mig.

[Vidugavia]

Jag levde länge ihop med en elak man. Varför kan man fråga sig? Delvis för att den mannen alltid försvarade mig utåt sett. Jag kände en viss tacksamhetsskuld. Han var mycket charmig mellan aggressionerna och var den som jag upplevde gav mig en viss heder när resten av världen bespottade mig för mitt annorlunda liv. Tyvärr förändrades min tacksamhetsskuld till rädsla för honom. När han fick min självkänsla att nå oanade höjder i sociala sammanhang, blev jag istället helt betydelselös ensam med honom. Det var inte värt de gånger han försvarade mig.

Intressant och tragiskt. Inte helt olikt hur en del verkar resonera kring varför de hänger i vissa gäng eller med vissa individer under främst skoltiden, men även senare. Även om man själv ibland blir illa behandlad av X så kommer ingen annan att tillåtas att behandla mig illa eftersom jag är kompis med X.

[Mari J]

Mitt förhållande med den mannen ledde också till att jag tvingades att helt isolera mig med min familj. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min familj och vi bråkade mycket. Vi hade dock kontakter, men när den elake mannen blev ännu mer ovän med min familj tvingade han mig att bryta alla band med dem. En minsta kontakt med dem och jag fick stryk. Jag var tvungen att säga att det var min egen vilja att isolera mig. Nu är mannen borta ur mitt liv och efter ett slaganfall kan han inte längre skada någon.

Själv är jag nu helt euforisk av lycka. Jag har för första gången haft kontakt med min dotter och bror. Vi har kommit överens om att träffas och försöka låta udda vara jämnt, även om vi inte är överens om allt. Jag kan inte beskriva min lycka. Som att vara pånyttfödd, eller fött sin dotter på nytt.

[JemyM]

Jag tror det finns en trygghet att vara tillsammans med en dominant och auktoritär person så länge den är på ens egen sida och kan försvara en. Det är ganska jobbigt att vara en man som fungerar så eftersom folk inte förväntar sig det. Om en dessutom blir slagen eller nedgjord av sin flickvän så är det ingen som förstår vad det gör med en om en redan var ängslig och trygghetssökande innan en gick in i det.